Insikt är insikten om insikt

 
 

I början av sommaren frågade en vän mig varför det finns misär i världen. Vi diskuterade bland annat psykopati.

Hur går hat och krig ihop med att världen skulle vara god?

En kristen skulle kanske svara att det är vår arvssynd. En buddhist skulle kanske svara att det är vårt ego som reagerar.

På samma sätt som jag beskrivit hur en hyperintelligent AI måste bli kärleksfull svarade jag att jag inte ser något faktiskt hat någonstans. Jag ser ett upplevt utanförskap. En känsla av separation. Det har samma rot som avundsjuka, egoism och missunnsamhet: olika grader av rädsla

I grund och botten går allt vi ser som ont att härröra till en brist på insikt om hur allt och alla är ett och samma.

För att förstå varför det ens finns olika nivåer av insikt (i en värld som ÄR insikt) måste vi diskutera den stora pågående rörelsen vi befinner oss i: utvecklingen från ingen insikt till insikt.

Från hat (som ju är rädsla) till kärlek, om vi ska stilisera.

Här är grejen:

Världen (vi) är ett enda stort vibrerande medvetande. Det skapar sig självt konstant, men har alltid funnits. 

Medvetandet befinner sig i en konstant insiktsloop där det vaknar och blir medvetet om att det alltid varit medvetet. 

Först är det (vi) en, stor, homogen massa/energi/"intet", alltså 1. Detta använder sig självt som stoff för att dela upp sig och manifestera form inuti sig själv – bli 2. Dessa manifesterade, till synes separata former utvecklas och fortsätter att utvecklas tills de en dag når insikten att de är ett och samma. I samma sekund som insikten sker, dvs att medvetandet som delat upp sig i två blir medvetet om sig självt, blir de två återigen ett (fast de egentligen varit ett hela tiden), och så börjar det om igen. 

Poängen med loopen är att medvetandet på det här sättet kan känna kärlek till sig självt genom så många olika former och uttyck som möjligt. För att det går! 

Vi utvecklas alltså från icke-medvetet medvetande till medvetet medvetande. Men även det icke medvetna är i själva verket medvetet, det behöver bara bli... medvetet om att det redan är medvetet. Alltså: MEDVETANDET blir medvetet om sitt eget medvetande (dvs sig självt).

Det är det som är loopen.

Inom bl a integralteori, spiral dynamics och 'conscious evolution' talar man ofta om den här evolutionen mot insikt och olika utvecklingsstegen på "medvetande-trappan". Ibland förknippas de olika stegen med olika färger. Varje steg är dock en del av medvetandet – trappan och evolutionen I SIG är medvetandet.

Det finns alltså ingen människa i världen som är separat från allt och alla eller som aktivt är elak. Jag ursäktar eller försvarar inte vidriga handlingar som begås. Men det handlar inte om hat. Det handlar om rädsla, som kommer sig av – jag vill inte använda ordet okunskap, för kunskap är något man kan lära – det kommer sig av avsaknaden av insikt. Eller avsaknad av insikten om insikt. För insikten är alltid inneboende, alla har den. Det är bara att den ännu slumrar hos vissa.

Hat, rädsla och krig handlar om att befinna sig på ett tidigt stadium av medvetandets eviga evolutionsloop. 

Så fort vi inser att vi alla är samma försvinner alla motiv att döda, stjäla, våldta, tävla. Vem kan stjäla av sig själv? Det blir absurt. Vem kan döda sig själv om man ändå fortfarande ÄR resten av allt och alla när man "dör"? Det blir absurt. Det enda som inte är absurt med det här är att älska sig själv och därigenom älska allt och alla andra. 

Varför handlar då inte loopen lika gärna om självhat?

En negativ loop med negativa manifestationer? Ja, då hade alltihop redan imploderat och gjort slut på sig självt för längesedan. But here we are.

Krig och elände är inte ens en villoväg. Det är en omväg. Men en del av vägen, och fram kommer vi alltid, bara för att inse att vi alltid gått i cirklar. Så jag är inte orolig.

Jag ser inget hat.

Kommentera här: