Den viktiga kunskapen om okunskap

Ni söker gnosis för att knäcka koderna för vår tids magick.
 
Ni simmar i Thelemas ord genom Horus öga och pingar gnistor i ert tredje ögas prisma (i tallkottkörtelns fönster) med hjälp av stark rök som svider i halsen. 
 
Om kvällen läser ni Zoroasters Avesta som godnattsaga och mäter tillvaron i hur stjärnorna står på himlen vid given tidpunkt, medan fullmånens mjölkvita helljus får bana väg för hymner och sammankomster á la orientis i den gryende morgonrodnaden.
 
Många är ni som talar om tillvaron som ett matrix. Ni söker efter sprickan, the glitch. Samtidigt ser ni evolutionens slump och naturliga urval.
 
Tänk, så är slumpen programmerad, ett aktivt val?
 
Tänk om det är du som programmerar dig själv, i oändliga versioner, och ibland väljer att trycka på "random" för att se vad som händer? Tänk så händer alltid samma sak?
 
Jag stödjer vår gemensamma loop mot ett möte med oss själva varje gång. Från början till slut, oavsett vägval. Även dessa vägar är vackra.
 
De kanske bjuder till förälskelse i polariteter och frestande exklusiviteter, även om ingen någonsin kan veta mer än någon annan. De åtskilliga hemliga sällskap vi ingår i har egentligen bara en enda medlem. Men allt som öppnar ögat för något bortom hudens slut, eller innan organens membran, öppnar ögat.
 
Vi är både the ghost och the shell. Både the program, the programmed och the programmer.
 
Eller som Alexis Carrel sa i slutet av 1800:
 
"To progress again, man must remake himself. And he cannot remake himself without suffering. For he is both the marble and the sculptor. In order to uncover his true visage he must shatter his own substance with heavy blows of his hammer."
 
Tänk om det, i vårt oändliga antal världar, finns plats för alla scenarion?
 
Vem är jag då att fördöma min näste?
 
Brahma satya jagat mithya, jivo brahmaiva naparah

Kommentera här: