Det Stora Mysteriet

 
 
Vad är det stora mysteriet?
 
Jag lovade att jag skulle berätta om den magiska dimensionen en dag, så det ska jag. Nu har jag besökt det innersta av rum och sett det. Och jag tror aldrig att man kommer ur det igen (för man har insett att man alltid varit i det). Lägger min akademiska rationalitet åt sidan för en stund. 
 
Vi kan sluta drömma om planeter och pyramider. Skattkartan leder inte dit.
 
Vi kan sluta försöka programmera kärlek, eller beskylla filterbubblor för att ge oss tunnelseende nog att bekräfta vår egen världsbild – fundamentalister utan möjligheter att kasta oss in i sammanhang där vi inte hör hemma. För vi hör faktiskt hemma överallt. Det finns ingen obeträdd mark. Det finns inte ens folk med för många katter eller grannar som sätter upp lappar om att vi måste "spara energi", fast energi aldrig kan ta slut.
 
Jag ska försöka klä det i vardagligt lingo:
 
Det jag har sett är att allting händer och är genom observation. Observation = förändring. Vi kan lika gärna säga: "Jag observerar, alltså är jag."
 
Låt oss bygga på detta axiom, för det är nyckeln till hela hemligheten. Varat är en pågående observation av sig självt. Vi tittar på oss själva, konstant. Och när vi (subjektet) tittar på oss själva (objektet), och inser att vi är samma sak, så upphör subjekt/objekt att te sig frånskilda.
 
Man brukar säga att "det enda som är konstant är förändring". Om förändring är konstant, så finns ingenting mer än just precis nu. Och nuet är evigt. Nuet är ett enda evigt ögonblick – som ständigt pågår – i konstant förändring.
 
Hur kan "nu" vara "en evighet"?
 
Det låter paradoxalt, men det finns ingen dikotomi i detta. Det finns inga dikotomier. Det finns ingen dualitet, inga motsatta poler. Det finns inget som är åtskilt något annat. Det är samma sak. Det är transformation. Allt befinner sig i övergångsfas (observation).
 
Allt är ett enda långt utdraget nu med förändringen som enda konstant. Och förändringen sker när vi observerar, för då förändrar vi (använder det som redan finns för att skapa på nya sätt – men inget stoff eller material är egentligen någonsin nytt). Förändring är rörelse, rörelse är friktion, friktion är värme, värme är termisk energi och rörelse: förändring. 
 
"Konstant förändring" sammanfattar också varats icke-dualitet = orsak och verkan är samma sak, två faser av en sluten cykel. 0 = 2. Det ÄR (0), observerar sig självt (blir 2), för att inse att det är samma sak (0). Det är en konstant cykel, men kan te sig linjär. Det är det som upplevs som tid.
 
Jag har sett alltet observera sig självt. Ett stort öga som observerar sig självt, och tusentals ögon som plirande blickar tillbaka från världens alla hörn, i total fascination av – sig själva. Jag har sett min egen tanke som en elektrisk impuls som skickas via nervcellen, observationen som den ser ut när den observerar sig själv och impulsen uppstår. Jag har sett medvetandet bli medvetet om sitt medvetande och då uppstå.
 
Blicken SKAPAR verkligheten.
 
Tycker du dig se ondska i världen? Det faktum att du ser ondska i världen ÄR ondskan i världen. 
 
Ett annat ord för detta – att något existerar på grund av att det observeras och därmed erkänns – är varseblivning eller medvetande. För det är inte X som tittar på Y. Det är X som tittar på sig självt, och därmed blir varse att det finns. Det är nog det närmsta jag kommer att formulera Det Stora Mysteriet så som jag sett det.
 
Varseblivningen ÄR varat. Det skapar sig självt konstant, vilket innebär att det alltid har funnits (eftersom alltid är nu). Men man kan inte skapa något som redan finns. Det befinner sig snarare i ständig metamorfos. Så nog är det förändring, snarare än skapande. 
 
Vad betyder det här? Låt mig göra en liknelse med ljus. För att kunna observera något behöver vi ljus (fotoner). Fotoner är det elektromagnetiska fältets minsta energikvantum. Men så fort en foton interagerar med en elektron påverkar den dess bana. Banan förändras. Ingenting kan observeras utan att förändras (i min mening bli varse). Läs mer om "Observer Effect" inom partikelfysiken. Och så fortskrider det i en framåtsnurrande spiral. Verkligheten är alltså en konstant varseblivning av sig själv.
 
När spiralen börjat snurra framåt, den hemeneutiska spiralen, går det att ställa vilken fråga som helst och få svar, för frågan är alltid svaret.
 
Vad gör man, om man som jag plötsligt finner sig själv i en situation då alla svar finns till hands?
 
Jag valde att ställa några av de frågor jag alltid funderat över.
 
Jag ställde frågan: Är tiden en illusion?
Och fick svaret: Allting finns samtidigt.
Jag ställde frågan: Är det skillnad på tid och rum?
Och fick svaret: Allting finns samtidigt överallt.
Jag ställde frågan: Finns det flera universum? (Universa bör det väl heta i plural).
Och fick svaret: Alla universum är alla universum – samma universum.
Jag ställde frågan: Vad är meningen med allt?
Och fick svaret: Varför behöver du en mening? 
Jag ställde frågan: Varför?
Och fick svaret: Varför inte?
Jag ställde frågan: Vad är gud?
Och fick svaret: Gud är.
Jag ställde frågan: Men vad ÄR gud?
Och fick svaret: Gud är vad.
Jag ställde frågan: Vad är det för skillnad på människa och natur?
Och fick svaret: Allt är kärlek som känner kärlek för sig självt.
 
Och så fortsatte det. Jag ställer fortfarande frågor, och får fortfarande svar.
 
Den som frågar: "Tror du på gud?" antyder dels att gud är ett separat koncept eller väsen, dels att det går att tro eller inte tro på, så jag skulle säga att den frågan tillhör en tidig fas av den stora självinsikten. (Både den som frågar och den som svarar är samma sak – alltet, gudomligheten eller vad du väljer att kalla den – så frågan är i själva verket irrelevant).
 
Allting hade kunnat a) finnas eller b) inte finnas. Nu finns det, för det observerar sig självt. Det fascineras av sig självt och älskar sig självt. Ambitionen att lära känna sig själv är det som är hela intuitionen/viljan, och på vår mänskliga nivå kan det ske med hjälp av symboler. Och det är här det kanske börjar låta religiöst för en del. God's will och så vidare. Kom då ihåg att religion inte är detsamma som andlighet. Den stora tomheten är inte tom. Den är bara ett intet – men intet har en riktning! Nämligen självutvecklingen, bekantskapen med sig självt.
 
Slutligen frågade jag om den feminina kraften. En väldigt udda fråga för att komma ifrån mig eftersom jag aldrig använt det begreppet eller vetat vad det betytt. Det var då jag såg ögonen (som alltså såg mig, och jag såg mig själv, och de såg sig själva, och alltihop såg sig självt). Det blev ganska tydligt att feminint och maskulint är denna illusoriska dualitet som pendlar – de är olika faser av observationen som alltså är en och samma. Det feminina är sfären, rummet, rymden, "the space", medan det maskulina är skapandet däri. Men eftersom allting skapar sig självt utifrån rummet, och eftersom rummet och rörelsen däri är samma sak (= förändringen/det konstanta skapandet) – så såg jag att tid och rum är samma sak.
 
Allting finns inte bara samtidigt, allting finns också samtidigt överallt.
 
Så vi kan sluta göra skillnad på feminint och maskulint, eftersom det är olika aspekter och faser av samma sak. Det ena kan inte existera utan det andra eftersom det är samma sak.
 
Det finns med andra ord ingenting att vara rädd för. Ingenting har någonsin försvunnit. Allt förändras och allt finns nu (för evigt). Du är en evig form av förändring (observation) som alltid har pågått. Även om det stora ögat skulle stängas, skulle ögonen som ser ögat se det stängas. Så verkigheten kommer alltid att se sig själv.
 
Det är så det har visats för mig.
 
Varför finns det då krig och elände?
 
Vi är alla medvetna. Vi behöver bara bli medvetna om att vi är medvetna. Innan vi är det, ser vi inte att vi är alltihop. Och när vi inte ser det, ser vi i stället att vi är frånskillda. Så fort vi är frånskillda gör vi skillnad, och så fort vi gör skillnad värderar vi. Det uppstår hierarkier, ägande och separation. Dagen vi förstår att vi krigar mot oss själva, mördar oss själva, förorenar oss själva, kommer vi att sluta, för vi är inte självdestruktiva. Tvärtom finns det en inneboende självutveckling och transcendens i vår natur. Men den kan ske i denna sekund, i denna livstid (ur linjärt människotid-perspektiv), eller i nästnästnästa... Till dess är allt meningssökande manifestationer.
 
Finns det då inget intellekt värt att prisa? Har alla filosofer, författare och ideologer förgäves försökt bana väg för något som inte går att bana väg för annat än med mognad? Är inte allt bara är en resa bakåt och en jakt på "the pure"? Tänk om ismerna faktiskt leder någon vart och tänk om skogslivet vid Walden var mer än en återvändsgränd? Mer än en rehab escape för rastlösa själar, ett kaninhål i kollektivet?
 
Nej, på tal om att söka någonting "där borta" börjar jag inse att min hjälte Henry Thoreau var helt lost. Vi befinner oss i konstant metamorfos och gestalning är bara ännu en förändring och observation. Det finns ingen objektiv observation. Observationen är beundran inför sig självt. Everything loves itself. Ha! Den ultimata altruismen är den universala narcissismen. Och så var vi åter i icke-dualitetens förlovade land... Cause and effect. Samma sak, en cykel.
 
Da Vinci sa att det man inte ser inte existerar. Finns inte världen för de blinda? Är det majoriteten som är defekt? tänkte jag. Vi behöver inte säga se. Vi kan säga varseblivning. Och vi varseblir även utan våra sinnen... det är det som är grejen. Sinnen och begär finns på samma nivå. Varseblivning är en annan (som förvisso inkluderar den tidigare nivån). Varseblivningen varseblir sig själv – skönheten – och skönheten är symmetrin och det kompletta, inte den subjektiva skönheten.
 
Pusslet är lagt och jag har fått fäste. Vi söker det intressanta i det galna. Är vi gudar i oss själva eller bara djur?
 
Både och.
 
Och allt är komplett, haha
 
Med dessa insikter och de som komma skall är vi odödliga och kan göra precis vad som helst, in absurdum, ad infinitum, vilken befrielse