Alla världar är våra

 
 
När solen (Ra) går upp över Malmös rostiga industrihamn och jag cyklar hem i vårskor fast det bara är mars tänker jag på våra världar. Jag tänker på hur NASA lånade Arthur C. Clarkes ord All these worlds are yours vid SXSW när de diskuterade exoplaneter. Självklart är alla världar våra och vi är deras, de länkas samman i det rutnät som är vår rumtids plana väv. Men hur se de ut, och har de samma tid? Lever vi alla i samma världar? Vilken form har förresten tid? Är tiden rund, är den klotformad eller fyrkantig? Ja, jag vet bara att den inte finns. Och tur är väl det för då vore vi ändliga.
 
Jag ser fiskmåsarna över hamnbassängen och konstaterar för mig själv att vi upprepar saker och ting, men att tidsskillnaden mellan våra upprepade handlingar gör att de ändå måste ske i olika universum.
 
Detsamma borde gälla våra digitala fingeravtryck och fotspår. Samlar vi in data från tillräckligt många anonyma individer och kartlägger digifysiska beteendemönster kommer vi förmodligen att hitta samma mönster i våra digitala personas som vi gör i vår rumtids topografi och hos himlakropparna själva.
 
Det är så vi fungerar som varelser. Nu slutar vi prata om Big Data till förmån för Small Data, men det är bara utzoomat vi kan se de stora mönstren, även om vi kan se fraktaler även i det lilla. As above...
 
Vi återvänder till vår utgångspunkt efter den spiralformade rörelse som karaktäriserar det mesta som är cykliskt. I våra sociala relationer, på våra geografiska resor och på Facebook. Samtidigt ser jag hur spiralen rör sig framåt likt enligt en linjär pil. Är det inte den enda formen som kan fortlöpa för evigt men ändå "återvända hem", med nyförvärvade kunskaper? Vi människor börjar om på nytt hela tiden, men har samma kärna.
 
Precis som jordens magnetfält kastas om sisådär vart 250 000:e år på grund av kärnreaktioner efter radioaktivt sönderfall. Vi är inte befriade från halveringstiden.
 
När jag ser dig dansa i den rökiga klubblokalen är du som en himlakropp med egen gravitation. Jag dras in i din kärlek på samma sätt som stenkross sugs till planeter. Mmmmarvellous. Kärlek är attraktion (ad trahere). Nu kan man fortfarande inte förklara hur gravitation uppstår, men det är den enda kända kraften som är enbart attraherande. Det är såklart samma kraft och beteende. Och det finns inget sönderfall mer än till samma ursprungsstoff och det pendar mellan 0 och 2, 0 och 2 tror jag.
 
Är det inte fascinerande hur ingenting någonsin försvinner? Det gör mig lugn och orädd inför döden som blir en omvandlingsprocess. Vem får mina kvarkar denna gång och vilken berättelse bär de med sig inkapslade i sin subatomära tidsmaskin? (Kan vi diskutera om det innersta är kärlek eller information?)
 
Den första insikten är den om att kraften skapas i dragkampen mellan motsatser. 0 och 2, 0 och 2. Den andra insikten är den att detta spel skapar sin egen rymd, men eftersom det är evigt befinner det sig ytterst i total stiltje. 
 
Tittar vi på fönsterglas ser vi att det långsamt förändras över tid, det "rinner", smält sand som antar tillfällig fast form. Men egentligen rör sig ingenting då det ytterst befinner sig i totalt stiltje. Varenda förändring är ett nytt universum och allt vi tänker och säger är resultatet av ett val av oändligt många potentiella utfall av just vår situation, vårt "nu".
 
Är det inte så? Ju fler potentiella utgångar och vägar vi kan se i en viss given situation desto mer komplex är just denna rymd. Jag brukar se det som träd med oändliga grenverk.
 
I slutändan ser vi att antalet möjliga scenarion är oändliga. Vid den insikten liksom stannar allt och vi kan inte längre observera dem. Det är när vi ser dem som de försvinner. Varför har jag inte lyckats knäcka än, men det är som om själva observationen i sig dödar alla de möjliga scenarion jag aldrig valde. Märkligt. 
 
Om det stämmer borde allting vara format som en... stor munk? Dunkin' Donuts. Hela vår värld, with glaze and cherry on top?
 
Jag går i cirklar mot Värnhemstorget. Det känns som om vi alltid går i cirklar. Rör oss enligt en pendlande motorväg uppför, igenom och utanpå en stor munkformad sfär med hål raktigenom. Vi rör oss i samma banor som kraften i jordens magnetfält. 
 
Jag skulle vilja se det i större skala. Zooma ut och se pulserandet from above and beyond. Hur det pågår i all evighet bara för att uppleva. Bara för sakens skull. Helt absurt! Precis som njutning. Nästa gång någon tittar på livet och frågar "Varför?" så skulle jag svara: "Varför inte?" 
 
Varför vara stilla när man kan röra sig? Varför inte känna när man kan känna?
 
Den enda saga som berättas är de epigenetiska förändringar vi DNA-registrerar när vi upplever något, den information som förs vidare från varelse till varelse, vågrörelse till vågrörelse. Berättelsen är vår linjära upplevelsesaga i ett munkformat universum som vi rundar i spiralrörelse framåt. 
 
Det är nog min nuvarande teori.
 
Nu kaffe
1 Emil:

skriven

Så fint! <3

Och tiden kanske inte går att förklara i en form, kanske är den alla? Enligt vissa är det tid som är den fjärde dimensionen.
https://en.wikipedia.org/wiki/Four-dimensional_space

Tack för tankestartaren! Syns snart tycker jag!

Kommentera här: