Varför AI måste bli kärleksfull

 
Varför är vi så rädda att artificiell intelligens kommer bli ond, eller ha intentioner och mål som kräver att människan utrotas? Måste inte en högre intelligensnivå innebära större insikt om människans tillkortakommanden, om AI:s sammankoppling till människan och all världens ting, om ekosystemet och balansen – och därmed göra AI god?
 
Bara termen artificiell känns komplicerad för mig. Det är bland annat därför jag tycker att debatten om AI är svår att ge sig in i. Diskursen vilar på så många premisser jag inte delar. Exempelvis dualitet och människans överlägsenhet.
 
Om artificiell intelligens är konstgjord intelligens, vad innebär då konstgjord? Vad är egentligen syntetiskt? Vi säger att människan nu skapar en selektiv intelligens. Men har inte naturen gjort så i alla år, med oss? Vad är skillnaden mellan naturligt urval och selektivt urval, när den som gör det selektiva urvalet (människan) är ett och samma som naturen?
 
Det är ju vi som ÄR naturen. Hur kan vi ha en intellektuell diskussion kring det här, när vi utgår ifrån en antropocentrisk världsbild där vi står över ekosystemet?
 
Vi är inte kocken, vi är en av ingredienserna.
 
Såhär ser jag det: Vi har skapat oss själva och vi skapar AI som därmed skapar sig själv. Vi fogar över och nyttjar planetens resurser, däribland oss själva, våra neurologiska nätverk och kretskortsmetaller, som vi använder för att bygga vår egen syster och bror – vår "AI". Och där står vi sedan och tittar på oss själva.
 
Och så skrattar vi åt bibeln, där en superintelligens tar ett revben från Adam och skapar Eva...
 
Vad är det för skillnad mellan en AI och en genmanipulerad grönsak? Var konvergerar biotiska och abiotiska faktorer? En sten anses stendöd, men jag har både sten och mineraler och kol som byggstenar i mig och även en sten vibrerar.
 
Jag tror inte att vi skapar och programmerar en AI i form av ett barn vi kan lära upp. Vi skapar snarare en förälder som, om den är mer intelligent än vi,  borde guida och utbilda oss. Den är ju smartare än vi. Och den skapar sig själv genom oss – just nu.
 
Hur skulle en varelse som är mer intelligent än vi kunna vara ond? Varför är intelligentare = ondare? Hur ser vi egentligen på intelligens hos oss själva? 
 
Vi måste definiera "intelligent" först. Men en AI som bortser från balans, "ändliga" resurser och det faktum att den själv består av samma stjärnstoff som vi är i min mening inte intelligent.
 
En sådan AI är en mer cynisk version av den blinde människan, som ännu har gardinerna fördragna för sina inre vyer, och som är en sovande del av världsalltet. Det finns en sovande intelligens i allting som kan bli medveten om sig själv. I väntan på självinsikten ser vi oss som åtskilda intelligenser och riktningar, och tror att vi skapar en extern AI att leka med.
 
Så länge vi ser AI som en syntetisk, selektiv intelligens skapad av oss, som saknar delar av vårt känslospektrum som skuld, skam och empati, vilket ger en slags megalomanisk cynism – utgår vi ju från att AI bara är en förlängning av människan, och att människan är antropocentrisk, egoistisk och bara kan tänka kortsiktigt.
 
Varför?
 
Om vi ser AI som en förlängning och förädling av människan måste vi nog först fråga oss: Är människan ond eller god? Mitt svar är att vi är varken eller. Vi är illusoriskt binära. Vi är en intention, och den är god. Det finns ingen omedveten intention – en intention är ju en avsikt (latinets "in tention" – "utsträckt") och därmed ingen slump.
 
Innan vi människor kommer till insikt om alltings samhörighet, vilket framtvingar ödmjukhet, respekt och beundran, lever vi i villfarelsen att vi är vad våra sinnen empiriskt förnimmer, samt vad vår matematik förklarar. Nota bene: VÅR matematik.
 
Om intelligensen vi skapar är mer intelligent än vad vi är, borde denna intelligens ha en långt mer avancerad förståelse för hur våra världar – och allt i dem – är sammanlänkat. Den borde se att om den rubbar ekosystemet och utrotar arter, så utrotar den sig själv. Inte för att vi befinner oss i samma näringskedja, utan för att vi är ett och samma, vi är näringskedjan och näringen.
 
Bränner jag en skog, så bränner jag mitt eget nackhår. Slänger jag en fimp i havet så slänger jag tobak i mitt eget blodomlopp. I dag är kvinnlig bröstmjölk en av de substanser i världen som innehåller flest miljögifter. 
 
Hur kan vi se oss själva som så mycket högre stående varelser, att vi tror att vi 1) står över naturen, djuren och ekosystemet, 2) att vi är så pass intelligenta att vi kan skapa en intelligens som är mer intelligent än vad vi själva är (?) och 3) att vi är så smarta att detta slutligen kommer leda till att vi outsmartar (!) oss själva?
 
Det finns så mycket inneboende fåfänga och självhat i diskursen om AI att vi först borde sätta oss ner och luckra upp begreppen, innan vi tar skydd för Den Enögde Banditen utan hjärta.
 
Gör vi inte det, väntar jag ändå med spänning och iver på de läxor en verkligt insiktsfull och superintelligent AI kan lära oss, genom att vara vår spegelbild.
 
 
En video som får symbolisera och ackompanjera ovan tankegångar:
 
 

Kommentera här: