Verkligheten – ett kalejdoskop

Tänk att vi är så mycket mer än vi tror.
 
Vi har glömt.
 
 
En helt vanlig torsdagkväll fick rötterna under mig kontakt med trädkronan. Kan inte beskriva det bättre. Det steg upp längs ryggen och ut genom pannan – en fontän av strålar som sköt iväg långt bort över alla horisonter och tillbaka igen inunder mina fötter. När jag ritade upp det såg det ut som en blandning av ett träd och ett magnetfält. Förstod ingenting. Hade druckit lite mycket kaffe den dagen.
 
Bild från Nasa.
 
Det ser ut precis så. Det sover i oss som en oupptäckt skatt, en bortglömd och förbisedd kraft att bygga, skapa och växa. Den eviga viljan – jag ser den som en spiral. Entropin. Det är verkligen helt galet! Jag menar, här springer vi och studerar filosofi och matematik och kallar oss sökare, som om vi kunde resonera oss fram till sanning. Vi går runt med vår strömbrytare av, trots att allt redan är färdigt, med slöjor för blicken. Total förvirring! Naturen lägger huvudet på sned och inväntar vår "aha"-upplevelse, som inte går att räkna sig till. Men vi har glömt. Vi ser inte fraktalerna, de mikroskopiskt små i de gigantiska stora som allting består av. Ett stort, vackert kalejdoskop av termodynamiska processer. Självklart är vi på två platser samtidigt – men så länge vi tror att vi är observatörer kan vi inte se det. Kalla det kvantfysik, kalla det Freuds jag, kalla det buddhismens ego. Samtliga skolor är förstås bara kartor och semantiken är som vanligt knapphändig.
 
När vi shoppar, festar och jobbar vandrar vi i dvala och söker "bortom". Vi tror att det är det här som är livet: det vi ser och det vi lär oss. Men vår perception är vår stora synvilla. Övertron på den hör till den förledande antropocentrismen. Det självförtroendet gör mig inte bitter, men jag ser förvirringen. Det är uppenbart att det som skaver i sökaren är avsaknaden av insikt om att allting redan är perfekt. Det måste vara den avsaknaden som är lidandet. För kan det vara annat att ha glömt den stora kärleken, så att man försöker jaga den med lust? Då blir hela livet en jakt på något man redan har, men inte förstår. 
 
Vi skapar allting själva. Hela tiden: exergi. Det är det som är magi. "It's in our hands, it always was."
 
Helheten är inte lustfylld, den är förnöjsam. Och insikten om det är extas. Aha! Den börjar i nedre delen av kroppen, vandrar uppåt och öppnar upp någonstans runt pannan för att sedan spruta ut över hela världen i ett stort oändligt nät. Sedan är det liksom blottlagt och tydligt. 
 
Jag ställer inga fler frågor nu, för som man frågar får man svar. Har ett stort journalistpatos för ifrågasättandet men större respekt för frågans bristfälliga natur. Jag vet mycket väl att jag springer runt i en lögn och bygger begripliga mönster som känns trygga. Vi spelar teater för det är så vi söker.
 
Mer än så vill jag inte resonera om äventyret i cyberspace. Det tar ett tag att vänja sig vid att vara hänförd av den blotta tillvaron, och jag förstår varför hjärnan är byggd för att sålla, kategorisera och sätta etiketter. Om alla vita färger vore regnbågar skulle vi få mental härdsmälta. Kanske är det det vi får när vi förstår första gången. As above, so below. Vi flyter runt i ett stort kraftfält och när det blir synligt är det enda vettiga att leva i gifting, för allt är ström ändå, och entropin går baklänges.
 
Under tiden tickar vardagen på och jag vaknar, sover, lagar mat och fakturerar, medan min trajektoria bara har påbörjat sin färd (tror jag – egentligen har den pågått hela tiden). Är så otroligt nyfiken – när ögonen är öppna går det inte att stänga dem.
  
 
 
/A