Ett absurt sinne i en fulländad värld

 
Världen är absurd.
 
Det här är min fundering från i morse.
 
 
Jag har alltid tänkt tvärtom. Att vår värld vuxit fram ur perfekt logik, att tingens ordning är långt ifrån det inneboende kaos som råder i människans irrationella medvetande. Nervimpulser, anatomi, gyllene snittet, gravitationen, kvantfysiken. Allt är perfekt, det är bara att se sig omkring. Förutsättningarna och skalen – men inte våra handlingar.
 
För världen är absurd. Inte absurd såsom Kafka menade – ett kaos där vi är slavar för det onda och förryckta. Världen är absurd för att den konstant skapas på nytt, för att allt vibrerar, för att roten till våra extremer (kärlek, kreativitet, rädsla) är irrationella.
 
Våra tankar är absurda. Våra känslor är absurda. Därför kan vi inte resonera vettigt kring kärlek – och aldrig nå någon logisk slutsats. Våra försök att göra det gör oss olyckliga, för vi försöker göra det omöjliga. Intellektet blir som en förvirrad tolk som försöker konceptualisera dels vår logiska omvärld, dels våra irrationella känslor – en omöjlig kombination som aldrig blir fulländad. Krocken mellan egot och överjaget, som jaget vill förstå, men inte kan förstå.
 
Man kan tycka att en så matematiskt perfekt hjärna skulle frammana något logiskt... men så blir det inte. 
 
Jag har skrivit tidigare om hur kärlek inte enbart är en förutsättning för fortplantning och all kreativitet och dans inte är förberedelser för parning eller rustande för krig – det är skapande bara för att, lust bara för att, hängivelse för sakens skull. För njutningen i sig. Också.
 
Kanske är allt bara en balans mellan motpoler som rör sig fram och tillbaka. Interagerar med varandra, kompenserar för varandra, utmanar varandra. Som Marx klasskamp fast utanför samhället – i tyngdpunkt och förnimmelser.
 
Vilket också blir absurt då allting härrör från och återgår till samma byggstenar förr eller senare. Materia och antimateria är två delar av samma sak. Så länge vi skapar gudar som om de vore något utanför oss, oberoende av oss, och så länge vi gör skillnad på natur och mänsklig civilisation, kommer absurditeten verka ännu mer ogreppbar.
 
Är det inte absurt?
 
Och här traskar vi till jobbmöten i våra kavajer, bråkar om rösträtt och samkönade äktenskap och undrar varför mångfalden i alla riken dör. Vari finns det bestående värdet?
 
 
 
 

Kommentera här: