Ett absurt sinne i en fulländad värld

 
Världen är absurd.
 
Det här är min fundering från i morse.
 
 
Jag har alltid tänkt tvärtom. Att vår värld vuxit fram ur perfekt logik, att tingens ordning är långt ifrån det inneboende kaos som råder i människans irrationella medvetande. Nervimpulser, anatomi, gyllene snittet, gravitationen, kvantfysiken. Allt är perfekt, det är bara att se sig omkring. Förutsättningarna och skalen – men inte våra handlingar.
 
För världen är absurd. Inte absurd såsom Kafka menade – ett kaos där vi är slavar för det onda och förryckta. Världen är absurd för att den konstant skapas på nytt, för att allt vibrerar, för att roten till våra extremer (kärlek, kreativitet, rädsla) är irrationella.
 
Våra tankar är absurda. Våra känslor är absurda. Därför kan vi inte resonera vettigt kring kärlek – och aldrig nå någon logisk slutsats. Våra försök att göra det gör oss olyckliga, för vi försöker göra det omöjliga. Intellektet blir som en förvirrad tolk som försöker konceptualisera dels vår logiska omvärld, dels våra irrationella känslor – en omöjlig kombination som aldrig blir fulländad. Krocken mellan egot och överjaget, som jaget vill förstå, men inte kan förstå.
 
Man kan tycka att en så matematiskt perfekt hjärna skulle frammana något logiskt... men så blir det inte. 
 
Jag har skrivit tidigare om hur kärlek inte enbart är en förutsättning för fortplantning och all kreativitet och dans inte är förberedelser för parning eller rustande för krig – det är skapande bara för att, lust bara för att, hängivelse för sakens skull. För njutningen i sig. Också.
 
Kanske är allt bara en balans mellan motpoler som rör sig fram och tillbaka. Interagerar med varandra, kompenserar för varandra, utmanar varandra. Som Marx klasskamp fast utanför samhället – i tyngdpunkt och förnimmelser.
 
Vilket också blir absurt då allting härrör från och återgår till samma byggstenar förr eller senare. Materia och antimateria är två delar av samma sak. Så länge vi skapar gudar som om de vore något utanför oss, oberoende av oss, och så länge vi gör skillnad på natur och mänsklig civilisation, kommer absurditeten verka ännu mer ogreppbar.
 
Är det inte absurt?
 
Och här traskar vi till jobbmöten i våra kavajer, bråkar om rösträtt och samkönade äktenskap och undrar varför mångfalden i alla riken dör. Vari finns det bestående värdet?
 
 
 
 

Where you end and I begin...

 
Vad innebär begreppet "människa"?
Kan vi bygga en natur av artificiell fotosyntes?
Är verkligheten objektiv och vår uppfattning av den subjektiv – eller är verkligheten i sig subjektiv?
 
Dessa tre frågor kan tyckas lösryckta, men korrelerar de facto med varandra. För när vi talar om vad som är intelligens gör vi det utifrån våra mänskliga mått. Vi skapar vår verklighet utifrån vår kontext och det vi bedömer som intelligent bedömer vi med våra mänskliga referensramar. På samma sätt som vårt matematiska system är konstruerat efter vad vi upplever som logiskt, men inte alls behöver vara universellt.
 
Det vi uppfattar som intelligens är bara intelligens med våra mått mätt.
 
Någonstans tror jag att vi skapar innovation utifrån vår begreppsvärld, och den är mänsklig, dvs begränsad och ändlig, vilket gör att allt vi skapar blir begränsat och ändligt. Samtidigt kan man säga precis tvärtom. Vi är eviga och därför är allt vi skapar evigt. Vårt skrot och korn är inte ändligt, våra resurser är inte ändliga och vår omgivning är inte ändlig, men processerna är däremot ändliga, även om de fortgår i ett oändligt kretslopp.
 
Håller vi på att skapa en evighetsmaskin? Är det däri faran ligger?
 
Då är jag inte rädd, för jag tror fortfarande att medvetande är energi och intelligens är olika nivåer av energi, och därför dör vi aldrig, vi bara utvecklas. Vi går inte från en värld befolkad av "vanliga" människor till en värld befolkad av robotar som kommer att utplåna oss. Vi går från en energinivå till en annan. Artificiell intelligens är inte artificiell.
 
Men egentligen har det med vår upplevelse av verkligheten att göra. Vår verklighetsuppfattning är alltid begränsad av det mänskliga psyket. Det vi förnimmer är inte en objektiv verklighet, det är en subjektiv bild av en objektiv verklighet.
 
Så när vi skapar vad vi tror är intelligens, och intelligensen i sin tur vidareutvecklar sig själv (och vi som vanliga människor inte längre är av nytta), måste det ge en intelligens som upplever fler dimensioner av vår verklighet än vi på vår begränsade medvetandenivå gör.
 
Mänsklig intelligens och artificiell intelligens är inte två åtskilda saker, det är olika faser av samma process och utveckling. En form av medvetandeevolution. Så varför skulle vi vara rädda? 
 
För att varje förändring innebär en exponentiell utveckling? Att det går så snabbt att vi förlorar begreppet "människa", men inte vet till förmån för vad?
 
Filosofen George Berkeley skippade "cogito ergo sum" (jag tänker, alltså finns jag) och myntade ”esse est percipi”, alltså ”att vara är att förnimmas”. Med det menade han att ingenting är materiellt utan att verkligheten bara är en tillfällig sammansättning av subjektiva upplevelser i medvetandet. Vilket betyder att det som inte upplevs av någon upphör att existera, ett idealistiskt grepp.
 
Kanske måste det inte upphöra att existera – utan endast påverkas, när vi observerar det? Precis som partiklar inom kvantteorin?
 
Människan är inte en produkt av denna verklighet, utan en del av den. Så var slutar vi vara människor? Med hur många ingrepp och med hur töjd och böjd kapacitet? Och var slutar verkligheten vara sann, när den blir en blandning av verklig och virtuell? Vi kan ju inte ens hålla isär partiklar och vågor.
 
Det är snarare en diskussion om vilket råmaterial vi ha att utgå ifrån än vilken superverklighet vi konstruerar. Någonstans måste vi fråga oss om den artificiella evolutionen har ett egensyfte. Var går gränsen mellan effektivitet, bekvämlighet och optimering – och en början på slutet för the (super)human race as we know it?