Din talang är din gåva i the sharing economy

Vi föds alla med olika talanger och egenskaper. I stället för att se dem som en del av vårt personliga varumärke, i en strävan att växa som individer, bör vi se dem som vår gåva att bidra med till samhället och gruppen. Våra förmågor är gåvor att ge bort – inte verktyg för att vinna marknadsandelar på spelplanen för individuell tillväxt. 
 
 
En sak jag har funderat på är hur österländska kulturutövningar som yoga och meditation får ett annat fokus och syfte när de slår rot i västvärlden. De går från att handla om att finna inre lugn, döda illusionen om att vara separata egon och förnimma hur vi är delar i något större – till att marknadsföras som verktyg för att effektivisera produktiviteten i yrket och privatlivet och stärka vår identitet, för egen vinning.
 
Med andra ord, de går från ett fokus på att hitta oss själva som pusselbitar i det stora (tillhörighet och ödmjukhet inför gruppen och kollektivet) till att stärka oss på vår egen väg mot personliga mål och visioner.
 
I väst är det sistnämnda en del av budskapet vi uppfostrats med sedan barnsben. "Gå din egen väg!" "Strunta i vad de säger, gör din grej!" "You can go your own way...". "Tro på dig själv, no matter what" och "ensam är stark". Men vi vet samtidigt att de samhällsgrupper i världen som är allra lyckligast är de som har en stark känsla av tillhörighet och en trygg social vagga. Det har sagts förr, vi är flockdjur.
 
Därför slår det slint precis nu, när vi befinner oss i mellanutrymmet, precis innan the sharing economy har gått från att handla om loppis-grupper och samåkningschattar på Facebook – till att handla om skapandet av communities över fysiska gränser och en värld med ett annat synsätt på grupp, subgrupp och civilisation.
 
En värld utan vi och dem, med bara ett "oss".
 
En grupp där alla uppmanas att strunta i andra och gå sin egen väg kan aldrig bli en öppensinnad och trygg grupp. En grupp där den starka individens strävan premieras signalerar inga incitament att finnas där för varandra och dela med sig. I en sådan grupp delar vi enbart med oss när det finns ett egensyfte – när en gåva innebär att vi får tillbaka något som kan ge oss en skjuts på vår ensamma, men fria, resa. 
 
The free man. Den fria individen. Den ensamma och starka. Det frånskilda JAGET, på resan mot toppen av Maslows isberg och steget därefter. I ett samhälle där våra bokhyllor och skivsamlingar mest fungerar som uttryck för vår identitet i ett outtalat race mot optimerade egon.
 
Hur lyckliga är vi när vi sitter högst upp i våra vackra tinnar och torn och sneglar på varandras byggen? När jag upplever något riktigt häftigt är inte min första impuls att vara ensam i ögonblicket. Min första impuls är att vilja visa det för någon, dela det med någon, så att det flerdubblas. Jag tar inte foton för att minnas, jag tar foton för att visa andra.
 
Nej, alla kan inte klippa sina MasterCards och ge sig ut i Alaska på en rebellisk ensamvandring för att hitta sig själva och räcka finger åt samhället. Vi romantiserar flykten från etablissemanget – som i sig är en flykt från grupp och ansvar.
 
Det vi hittar på våra sådana resor är ensamhet och en vilja att höra till, höra hemma. Det är väl märkligt att alla ser sig som individer fristående från "massan", när "massan" ju i sådana fall per sé består av en hop individer som alla springer runt och söker lyckan...
 
Här skulle vi kunna gå bananas i en diskussion om utilitarism, kollektivets nytta, John Stuart Mills och John Lockes diskussioner om hur individens strävan alltid blir kollektivets bästa. Men det handlar inte om det. Det handlar om en kulturkrock.
 
Vi har ett märkligt sätt att se på våra talanger, egenskaper och förmågor. Olika talanger och egenskaper belönas förstås olika i olika tidsepoker och forum, vilket är helt naturligt. Men jag tror grundfelet ligger i att vi ser det som talanger och inte gåvor.
 
Ordet "gåva" kan låta religiöst och märkligt – men jag menar egentligen att våra olika egenskaper ger oss möjligheten att komplettera varandra. Det är så vi bör se det, snarare än som verktyg att förgylla oss själva och konkurrera med varandra. För vi är alla inkompletta och i behov av andras kompetens och "gåvor". Vi ger och vi får, på ett karma-likt vis.
 
Lasse Berg skriver i boken "Gryning över Kalahari" att hierarkier i gruppen uppstod när grottmålningarna började göras på avskilda, otillgängliga platser och bara kunde nås och målas av vissa. Dessa blev upphöjda som religiösa representanter. I och med det fanns det plötsligt individer vars gåvor inte bara bidrog till gruppen, utan var mer värda och som särskilde individuella värden.
 
Men det är en egen diskussion.
 
Vad är du bra på och vad tycker du är roligt att göra? Dela med dig av det. Det är ingen slump att det ger oss stor psykologisk belöning att göra gott för andra – det är meningen att vi ska göra det. Det finns inget altruistiskt i det, utan bara en fördel för gruppen och således gruppens "individer".
 
Vi måste sluta se allt vi gör som en individuell strävan. När yoga kom till västvärlden... blev den ett flöde av Instagram-bilder av yogisar på surfbrädor i Stockholms skärgård som kanske var sponsrade, kanske inte. Är det inte motsägelsefullt att instagramma att man yogar? Att twittra att man mediterar?
 
Är det inte motsägelsefullt att jag bloggar om det här?
 
Nej. Kanske är det en större samhällsomvandling i tid, rum och kultur som gör att digitaliseringen går från att pusha vår individuella strävan till det extrema – till att sammanföra oss även virtuellt i morgondagens deltagarkultur. Det ska bli intressant att följa.
 
 

Kommentera här: