Din talang är din gåva i the sharing economy

Vi föds alla med olika talanger och egenskaper. I stället för att se dem som en del av vårt personliga varumärke, i en strävan att växa som individer, bör vi se dem som vår gåva att bidra med till samhället och gruppen. Våra förmågor är gåvor att ge bort – inte verktyg för att vinna marknadsandelar på spelplanen för individuell tillväxt. 
 
 
En sak jag har funderat på är hur österländska kulturutövningar som yoga och meditation får ett annat fokus och syfte när de slår rot i västvärlden. De går från att handla om att finna inre lugn, döda illusionen om att vara separata egon och förnimma hur vi är delar i något större – till att marknadsföras som verktyg för att effektivisera produktiviteten i yrket och privatlivet och stärka vår identitet, för egen vinning.
 
Med andra ord, de går från ett fokus på att hitta oss själva som pusselbitar i det stora (tillhörighet och ödmjukhet inför gruppen och kollektivet) till att stärka oss på vår egen väg mot personliga mål och visioner.
 
I väst är det sistnämnda en del av budskapet vi uppfostrats med sedan barnsben. "Gå din egen väg!" "Strunta i vad de säger, gör din grej!" "You can go your own way...". "Tro på dig själv, no matter what" och "ensam är stark". Men vi vet samtidigt att de samhällsgrupper i världen som är allra lyckligast är de som har en stark känsla av tillhörighet och en trygg social vagga. Det har sagts förr, vi är flockdjur.
 
Därför slår det slint precis nu, när vi befinner oss i mellanutrymmet, precis innan the sharing economy har gått från att handla om loppis-grupper och samåkningschattar på Facebook – till att handla om skapandet av communities över fysiska gränser och en värld med ett annat synsätt på grupp, subgrupp och civilisation.
 
En värld utan vi och dem, med bara ett "oss".
 
En grupp där alla uppmanas att strunta i andra och gå sin egen väg kan aldrig bli en öppensinnad och trygg grupp. En grupp där den starka individens strävan premieras signalerar inga incitament att finnas där för varandra och dela med sig. I en sådan grupp delar vi enbart med oss när det finns ett egensyfte – när en gåva innebär att vi får tillbaka något som kan ge oss en skjuts på vår ensamma, men fria, resa. 
 
The free man. Den fria individen. Den ensamma och starka. Det frånskilda JAGET, på resan mot toppen av Maslows isberg och steget därefter. I ett samhälle där våra bokhyllor och skivsamlingar mest fungerar som uttryck för vår identitet i ett outtalat race mot optimerade egon.
 
Hur lyckliga är vi när vi sitter högst upp i våra vackra tinnar och torn och sneglar på varandras byggen? När jag upplever något riktigt häftigt är inte min första impuls att vara ensam i ögonblicket. Min första impuls är att vilja visa det för någon, dela det med någon, så att det flerdubblas. Jag tar inte foton för att minnas, jag tar foton för att visa andra.
 
Nej, alla kan inte klippa sina MasterCards och ge sig ut i Alaska på en rebellisk ensamvandring för att hitta sig själva och räcka finger åt samhället. Vi romantiserar flykten från etablissemanget – som i sig är en flykt från grupp och ansvar.
 
Det vi hittar på våra sådana resor är ensamhet och en vilja att höra till, höra hemma. Det är väl märkligt att alla ser sig som individer fristående från "massan", när "massan" ju i sådana fall per sé består av en hop individer som alla springer runt och söker lyckan...
 
Här skulle vi kunna gå bananas i en diskussion om utilitarism, kollektivets nytta, John Stuart Mills och John Lockes diskussioner om hur individens strävan alltid blir kollektivets bästa. Men det handlar inte om det. Det handlar om en kulturkrock.
 
Vi har ett märkligt sätt att se på våra talanger, egenskaper och förmågor. Olika talanger och egenskaper belönas förstås olika i olika tidsepoker och forum, vilket är helt naturligt. Men jag tror grundfelet ligger i att vi ser det som talanger och inte gåvor.
 
Ordet "gåva" kan låta religiöst och märkligt – men jag menar egentligen att våra olika egenskaper ger oss möjligheten att komplettera varandra. Det är så vi bör se det, snarare än som verktyg att förgylla oss själva och konkurrera med varandra. För vi är alla inkompletta och i behov av andras kompetens och "gåvor". Vi ger och vi får, på ett karma-likt vis.
 
Lasse Berg skriver i boken "Gryning över Kalahari" att hierarkier i gruppen uppstod när grottmålningarna började göras på avskilda, otillgängliga platser och bara kunde nås och målas av vissa. Dessa blev upphöjda som religiösa representanter. I och med det fanns det plötsligt individer vars gåvor inte bara bidrog till gruppen, utan var mer värda och som särskilde individuella värden.
 
Men det är en egen diskussion.
 
Vad är du bra på och vad tycker du är roligt att göra? Dela med dig av det. Det är ingen slump att det ger oss stor psykologisk belöning att göra gott för andra – det är meningen att vi ska göra det. Det finns inget altruistiskt i det, utan bara en fördel för gruppen och således gruppens "individer".
 
Vi måste sluta se allt vi gör som en individuell strävan. När yoga kom till västvärlden... blev den ett flöde av Instagram-bilder av yogisar på surfbrädor i Stockholms skärgård som kanske var sponsrade, kanske inte. Är det inte motsägelsefullt att instagramma att man yogar? Att twittra att man mediterar?
 
Är det inte motsägelsefullt att jag bloggar om det här?
 
Nej. Kanske är det en större samhällsomvandling i tid, rum och kultur som gör att digitaliseringen går från att pusha vår individuella strävan till det extrema – till att sammanföra oss även virtuellt i morgondagens deltagarkultur. Det ska bli intressant att följa.
 
 

Sökjättarnas spelade altruism – journalistik och marknadsföring in the time of big data

 
Vad innebär det för vår världsbild att informationsflöden skräddarsys med hjälp av big data? 
Hur påverkas vi, journalistiken och den digitala marknadsföringen av nätets oligarker?
Är vi på väg mot en demokratisering av Internet?
 
 
I början av 2011 kom jag hem från en dag på journalistutbildningen och skrev i min dagbok:
 
"I dag har jag trotsat filterbubblan och börjat följa Jimmie Åkesson på Twitter. Men jag inser också att även han ingår i min filterbubbla. Om några år kanske alla läsare skräddarsyr sina nyhetsflöden och har sin egen löpsedel. Vad blir min uppgift som journalist då?"
 
Vi hade haft en diskussion i skolan om att journalisterna snart inte styr nyhetsförmedlingen längre. När läsarna väljer själva vad de vill ha i sitt nyhetsflöde kringgår de ju plötsligt även vårt journalistiska grindvakteri: att vi sätter agendan och prioriterar nyhetsvärden åt allmänheten. 
 
Så vad skulle nu bli min uppgift som journalist?
 
Tja, den vanliga: att förmedla nyheter. Någon måste ju fortfarande producera det där som alla delar.
 
Skillnaden är att vi allt mer konsumerar nyheter genom sociala medier och sökresultat, vilket gör att vi möter en mix av journalistik, media och användargenererat innehåll i samma kanaler. Objektiva nyhetsartiklar, personliga blogginlägg och pseudovetenskapligt innehåll som inte skulle klara en källkritisk granskning ryms sida vid sida i våra personligt anpassade flöden.
 
Det ställer helt nya krav på sanningshalt och relevans. 
 
(Vad som är "sant" är dock en annan diskussion – Googles sökalgoritmer värderar i dag Wikipedia som en sajt med vetenskaplig tyngd, vilket akademin inte gör, och journalister är alltid präglade av sina kontexter.)
 
Journalister har ju inte bara bevakat omvärlden och paketerat skeenden och företeelser på ett tillgängligt sätt. Journalister är utbildade i att, utifrån sin allmänbildning och kunskap om aktuella tendenser och krafter i samhället, göra en konstant nyhetsvärdering. Det är det vi betalar för. Därför har journalistiken haft ett så betydande inflytande över medborgarnas världsbild. Allmänheten har fått välja vilka artiklar i tidningen de föredrar att läsa – men det är journalister och redaktörer som har bestämt utbudet. Menyn. Agendan. The frames.
 
När du köpt Svenska Dagbladet eller slagit på SVT Rapport har du förutsatt att du ska få en bred och nyhetsmässigt prioriterad omvärldsbevakning. Du har inte funderat över huruvida du och din sambo serveras olika nyhetssändningar beroende på vad ni har för intressen, vad ni har Googlat på, hur gamla ni är eller vilket kön ni har. Kanske har väderleksrapporten baserats på er geografiska position, men that's it.
 
Så är det inte i De Nya Medierna.
 
När nyhets- och informationsflödet digitaliserades (från papperstidning till nättidning, från radio till podd och från tv-sändning till streaming) förflyttades makten över innehållet från mediehusen till nätets kommersiella jättar: Google, Facebook, Microsoft och Apple. Plötsligt konkurrerade all information i hela världen om samma utrymme. Samtidigt fick man tillgång till en digital mätbarhet – det var plötsligt möjligt att kartlägga användarnas (innehållskonsumenternas) preferenser och konsumtionsmönster, och anpassa flödet efter det, av helt andra proportioner än traditionella marknadsundersökningar och läsarbarometrar.
 
Vi som internetanvändare började förlita oss på Facebooks nyhetsgallring snarare än SVT:s. Kanske inte medvetet – utan mest på grund av att vi "vistades" mer i sociala medier än vad vi vistades på nyhetssajter.
 
Men varför vill egentligen Google och Facebook anpassa våra flöden?
Varför skräddarsyr de våra sökresultat och ger oss mer av det vi gillar?
För att vi som användare ska bli nöjdare?
 
Nja, jag tror inte att Google är en altruistisk supernova som slåss för vår individuella rätt till positionering. Jag tror inte att Facebook gör det för att upprätthålla sin Nöjd Kund-garanti. För vilka hade alternativen varit, egentligen, om vi vore missnöjda?
 
Självklart har det med profitering att göra.
 
Internets nya mediejättar gör inga vanliga marknadsundersökningar – i stället pågår målgruppsanalysen konstant. De kartlägger och kapitaliserar på big data om våra sökbeteenden och säljer denna vidare. När det framkommer att sökjättarna samarbetar med den amerikanska underrättelsetjänsten finns det egentligen ingenting vi kan göra. Vi blundar, rycker på axlarna eller – i bästa fall – är helt ovetande om det.
 
Vi får ju mer av det vi gillar, så än sen?
 
Nu påstår Google att nya algoritmer bättre ska balansera varje internetanvändares informationsutbud. Vi ska få mer nyanserade sökresultat, nyhetsflöden och annonser, för att undvika att alla går runt med en egen verklighetsuppfattning i en sluten "echo chamber" eller spegelsal.
 
Varför då, undrar jag? What's in it for Google? Jag är väl ändå ständigt övervakad? Är det för att företagen i större mån ska bli tvungna att betala för exponering gentemot potentiella kunder – och inte kunna åka snålskjuts på användarnas intressebaserade flöden? 
 
 
Det här är intressant för mig ur ett marknadsföringsperspektiv. Jag jobbar med content marketing och digtial marknadsföring. I dag kan jag profitera på sättet som sociala medier visar innehåll för sina användare. Det är en fördel för mig att Facebook visar mitt kommersiella innehåll för användare som "verkar intresserade av den här typen av innehåll". Jag kan penetrera slutna communities och växa i rätt kontexter – skapa fan-kulter kring mitt varumärke på ett helt annat sätt än för en bred publik. Gillar användarna mitt innehåll sprider de det vidare som mina indirekta varumärkesambassadörer.
 
Den effektivaste marknadsföringen. Den som skapar ringar på vattnet i led nummer två, tre eller fyra.
 
Nu när Facebook och Google ändrar sina algoritmer för att göra nyhetsflödet mer balanserat och nyanserat blir det desto viktigare för mig som avsändare att verkligen förtjäna uppmärksamheten. Google ger mig inget gratis annons-pelarutrymme längre.
 
Betyder det att företagen kommer att behöva återgå till betalannonser? Blir native advertising eller vanlig annonsering sättet att marknadsföra sig på?
 
Hur möts avsändare och mottagare – och vem verkar i mellanutrymmet?
 
Nja, jag tror tvärtom. I de nya sökalgoritmerna finns en helt ny känslighet för kvalitet och relevans. Det vill säga: nya algoritmer hos sökjättarna och sociala medier börjar på ett annat sätt känna av innehållets kvalitet. Vilket är ett direkt resultat av behovet av att den nya grindvakten (Apple, Facebook m fl) kan hantera den uppgift journalisterna hade: att sålla, nyhetsvärdera och samtidigt förmedla något nyanserat – en form av sanning.
 
Varför?
För att vi måste kunna navigera i överflödet av information utan att fastna i filterbubblan. Den som kan styra detta är inte avsändaren, utan grindvakten. Den som har nyckeln till koden bakom flödet.
 
Google måste dels svara mot användarnas krav på ett relevant och kvalitativt sökresultat, dels mot de företag som vill marknadsföra sig mot användarna med hjälp av deras sökbeteende. Google måste ju tjäna pengar.
 
Det är därför SEO inte handlar om att lusa ner sitt innehåll på nätet med sökord. Det handlar om att tala om för de allt intelligentare sökmotorerna hur vi själva kategoriserar vårt innehåll, så att avsändare och mottagare bättre kan hitta varandra.
 
Varför?
För att det är en avgörande förutsättning för att nå ut på nätet, nu när nya sökalgoritmer kommer att göra att vi som innehållsproducenter återigen möter en allt bredare publik, och inte kan förlita oss på skräddarsydda flöden. Precis som Svenska Dagbladet i Pressbyråns nyhetsställ gjorde förr. Från tvåvägskommunikation till mer av envägskommunikation – igen.
 
Eller finns det en väg tillbaka, som samtidigt för oss framåt? Informationsstaten är uppluckrad till förmån för den privata informationseliten med kommersiella intressen – men kanske kan vi åter demokratisera det offentliga rummet? Bara för att vi trampade snett från början kanske det är inte är kört. Habermas behöver inte begå självmord över sakernas tillstånd...
 
Svenska staten, kan jag få betala skatt för en objektiv informationsförmedling på nätet? Har ni några anställda som kan garantera kvalitet och objektivitet, typ som SVT? Har ni en egen sökmotor? Eller måste jag få ett ryskt eller kinesiskt 1984-styrt flöde? Finns det ett alternativ där jag över huvud taget inte är övervakad och där min användarprofil och historik inte påverkar mina sökresultat, utanför darknet och tor?
 
Där ett permanent inkognito-mode är standard? Där allt är kryperat och mejl sänds från anonyma ID:n och inte personkopplade e-postadresser?
 
Let me know, tills dess följer jag möjligheterna med spänning till tonerna av en lämplig klassiker från Sting/The Police:
 
Every breath you take, every move you make, every single day,
every step you take 
I'll be watching you
every single day, every word you say, every game you play
I'll be watching you