Sanningen är förändring

 
 
Det finns en nerv i saker och ting, i det vissa människor gör, som ringer kvar även efter att intrycken blivit tolkade. Jag har länge undrat vad nerven är. Den är som ett moll-7-ackord mitt i en durmelodi eller en skåra i trägolvet. Stundvis känns den som melankoli, men det tror jag bara är för att normen inte tillåter den. Samtidigt är det den som ger koncept sin karaktär. Och tittar man närmre består hela världen bara av en massa nerver. Som ett elnät fast av idéer. Sådant som avviker. Det är det som utgör förändring. Och sanningen är förändring (därför tror jag inte att det finns någon sanning). Något som ständigt befinner sig metamorfos och vibrerar kan inte fångas eller bevaras. Därför är de heligaste skrifterna aldrig hemliga sanningar utan riktlinjer. Som guideböcker för nomader eller gospelkörer för döva – totally useless. Hur tidigt i livet slutar vi förstå?

Det är individualismens fel

 
Jag har alltid hävdat att verkligheten är densamma för oss alla, och att det är vårt perspektiv på den och vår inställning till saker och ting (optimistisk eller pessimistisk) som skapar vår subjektiva verklighet. Därför har jag fostrats att alltid försöka se möjligheter i motgångar. Men i dag insåg jag att det bara är halva sanningen.
 
Vårt mindset kan bara påverka vår upplevelse av livet till en viss grad – resten har att göra med vilka förutsättningar vi ges och hur världen de facto ser ut. Om vi nu utgår ifrån att det finns en objektiv verklighet.
 
Anledningen till att jag reflekterar över detta är för att mina känslor har åkt berg-och-dalbana sedan jag kom hem från burner-eventet The Borderland för en dryg vecka sedan. Varför då? Min teori är att det är på grund av att vi, under en begränsad tid, levde i något slags djupt kollektivistiskt parallelluniversum, för att sedan återvända till den vanliga individualistiska verkligheten vilken då plötsligt slog mot oss med våld. Det låter pretentiöst, men jag tror faktiskt att det var det som hände.
 
Att Sverige dessutom är ett land som genomsyras av jantelag, sekularisering och kulturell melankoli bidrar också till krocken. Var hjärntvätten uppstår – innanför eller utanför gränslandet – är svårt att säga.
Eller egentligen inte.
 
Jag tror inte att det är kapitalismen som är grundfelet, då den är självreglerande – utan individualismen. Den förnekar altruismen och fostrar oss att vara "starka", vilket är motsatsen till att vara sårbara, som är vår sanna natur. För att lyckas undertrycka vår sårbarhet garderar den oss med två mycket effektiva sköldar: cynism och sarkasm. Dessa sköldar går väldigt väl med kapitalismen och jantelagen och ligger som stora plåtlock över världen, så att det bildas en undertryckt kondens – vår frustration.
 
Det vill säga frustrationen som kommer av att vilja vara villkorslöst generös i en girig värld. När vi inte ens är giriga! Men vi blir det. Vem fan blir inte girig i det här systemet?
 
Jag kan alltså försöka att applicera mina nya insikter och perspektiv på vardagen, men i slutändan kommer jag att kämpa med det motstånd som kommer med att operera kollektivistiskt i en individualistisk värld.
 
På min rygg står det tatuerat "It's in our hands, it always was" (Björk, 2001). Det tror jag fortfarande: det är vi själva som bestämmer och vi har alla möjligheter att göra det också (om än med olika förutsättningar). Men min inställning till omvärlden kan bara förändra min perception av verkligheten till en viss grad. Resten kommer fortsätta vara en frustration i krocken mellan kollektivism och individualism.
 
Men vem vet, det kanske är bra. Frustration may spark a revolution, även om det bara är en revolution i oss själva. Men det är väl där alla stora förändringar börjar? I oss själva, var och en?
 
Det här behöver förstås inte vara något binärt, det finns lite av båda i båda och det tror jag är bra. Men sedan vill jag också tro att kollektivism är en flockpremierande instinkt (sägs med viss hatkärlek för darwinismen...). Och att vi alla sitter ihop.
 
Det kan vara vår religon: deltagandet vår berättelse, den radikala konsten vår ritual och gruppen vår församling. 
 
Så länge den är av inkluderande natur är jag på.