Biohacking – på väg från artificiell intelligens mot teknologisk singularitet?

Ja, det var en jävla rubrik!
Inte bara på grund av ordvalet utan för att den implicerar att vi är på väg åt ett visst håll. Men här avser singulariteten ingen ändhållplats, utan en brytpunkt i den tekniska evolutionen i ett tillstånd av oändlig förändring och utveckling. Jag frågar mig inte om, när eller hur detta kommer att ske – utan varför vi är så rädda.
 
Varför är vi rädda för datorerna och internet of things? För att vi ska tappa kontrollen när vi outsmartar oss själva?

Varför ser vi teknologin och mänskligheten som två parallella evolutioner när de lika gärna kan merga till en?
 
Jag tror inte att vi ska tänka människa vs. robot här, utan biohackad människa + robot.
 
Och frågan vi bör ställa oss är inte huruvida vi kommer att dö ut, utan hur långt vi vill effektivisera för att livsmeningen ska bestå.
 
Det mest intressanta är inte den externa utvecklingen, utan den interna!
 
2015 – året då diskussionen om artificell intelligens blev tidningsrubriker på var mans frukostbord. När farhågorna om automatiseringen och arbetsmarknaden blev gemene mans angelägenhet, på samma sätt som snacket gick inför tolvslaget vid millenieskiftet. Hur kommer det här att drabba mig? Blir jag av med jobbet? Eller än värre: kommer världen att gå under? Kommer den mänskliga civilisationen att falla?
 
Diskussionen tenderar att fokusera på hur människan programmerar maskiner så finstilt som möjligt. På hur människan ger robotar känslor – får dem att adaptera våra reaktioner och bli lika oss, men samtidigt undvika våra svagheter.
 
Det är som en slags grönsaks-GMO för det mänskliga sinnet. Det går bra så länge vi inte råkar tappa en por, eller en binär siffra eller en bit kod. Men vad händer sedan? När machine learning går igenom flera (alla) led? När hela hierarkin blir omänsklig och vi sitter på våra spakar och psykoanalyserar for a living? När det inte längre handlar om gränserna för modifiering av vegetarisk säd, utan... mänsklig?
 
Diskussionen utgår dock oftast ifrån att människan programmerar robotar som sedan utför uppgifter. Den skildrar visionen om ett samhälle där människor och robotar lever sida vid sida och hjälps åt – där maskiner tar över de uppgifter som inte kräver det mänskliga intellektet och känslospektrat – eller kunskap om pragmatik och mänsklig common sense.
 
Med andra ord: ett samhälle där mänsklig och artificiell intelligens är frånskilda ting. I dag lever vi med drönare och databaser. I morgon, eller om femtio eller hundra år, lever vi med AGI (Artificial General Intelligence) som en tung mänsklig intelligens.
 
Men jag tror att vi missar vår egen roll här, och allt som morgondagens biohacking kommer att ge oss. Vi kommer att vara en del av den artificiella intelligensen – den kommer att finnas i oss. Och vi kommer att finnas i den.
 
Vi slutar att se syntetisk och mänsklig intelligens som vitt skilda saker och börjar i stället se hur vi själva förändras – inte utifrån och in, utan inifrån och ut.
 
Men var går gränsen för bioteknik och genmanipulation? Hur långt kan vi manipulera den mänskliga varelsen utan att det mänskliga ekosystemet – såväl samhället som biologin – börjar rimma illa?
 
Och hur långt vill vi modifiera?
 
Kärlek, sex och rädsla.... med noder, chip och sensorer.
 
(Skrev förresten ett inlägg med lite tankar om artificiell intelligens 2010)
 
Lite skön jazz med Fiona Apple på det: