Vadå "normal"?

Jag funderar på hur vi fungerar när allting skalas bort. Normer, oskrivna regler, vanor, förväntningar. Hur mycket är flockdjursbeteende och hur mycket är marknadsintressen? Vi följer alla en uttänkt kurva, men varför? Och vad skulle hända om vi gick åt andra hållet? 
 
Varför förkastar vi avvikande beteenden och tankemönster i stället för att premiera? Har vi svårt att skilja de innovativa genierna från de som väljer en annan väg för att de inte har något val? Måste vårt oliktänkande mynna i revolutionerande idéer för att det ska berättigas?
 
Vilket är egentligen vårt ideal – det normala, eller det vi strävar efter att bli (bättre än normala?).
 
Som uttryck har "normal" visst bara funnits i 200 år, säger Google. Hittade en artikel i Svenska Dagbladet från 2007 som jag tänkte bena upp. Citerar:
 
 
Idealen på väg att bli norm


I
dén om det ”normala” som ett lämpligt beteende och en rimlig livsstil uppstod först mot slutet av 1800-talet. Gränserna för normalitet är under ständig förvandling och förhandling.

"Det förefaller som om det finns tre olika principer för att definiera normalitet. För det första har vi den statistiska definitionen som tar fasta på normal­fördelningskurvor och standardavvikelser. Adolphe Quetelets ideal var det absolut­ genom­snittliga både i fråga­ om kropp och själ. För vetenskapsmannen Francis Galton – kusin till Charles Darwin – var det däremot eliten som var idealet och som borde uppmuntras att fortplanta sig."
 
Okej. Idealet kan alltså basera sig på massan eller eliten. Vidare:

"Den andra definitionsprincipen är den medicinska. Allt fler tillstånd uppfattas idag som medicinska problem, t ex blyghet och fetma i USA. När det gäller människor som inte kan botas – till exempel funktionshindrade – fokuserar man på olikheten som ett praktiskt problem. Hur paradoxalt det än låter så blir grundtanken att funktionshindrade ska fås att fungera ”så normalt som möjligt” ett sätt att upprätthålla gränsen mellan normala och 'andra'."
 
Okej, även de som inte kan "botas" (från vadå förresten, sjukdomen att inte vara som majoriteten?) ska sträva efter massans ideal. 

"Den tredje betydelsen är den som har att göra med vad samhället vid en given tidpunkt uppfattar som ett lämpligt beteende, en rimlig livsstil. Har det då blivit högre i tak när det gäller normalitet? Jo, på åtskilliga områden har det alldeles klart blivit det: det gäller förhållandet till religion, mat och kläder, det gäller familjeformer och det gäller – på det hela taget­ – sexuell läggning. Otaliga ungdomar hör av sig till kvällstidningarnas sex- och samlevnadsexperter, beskriver sina fantasier och frågar: 'Är jag normal?'"
 
Man kan också inse att man inte är 'normal', och själv välja hur man dealar med detta faktum. Såhär står det i ett stycke:

"Som akademiker kan man konstatera att människor av Asperger-typ hade mycket bättre för­utsättningar inom akademin för bara ett par decen­nier sedan än i dag, då alla förväntas arbeta i projekt, ragga pengar och nätverka. Nu är man är hipp om man har udda intressen och en problematisk identitet – i dag är det väl just ingen som vill kännas vid en fullständigt oproblematisk identitet? Det gäller – som det väl alltid har gjort – inte minst konstnärer. Typisk är Sveriges Melodifestivalsångare Ola Salo som i en intervju i SvD berättar om sin uppväxt: 'Mina kompisar och jag passade inte in i Rottne. Vi hade udda intressen, gillade konst och musik från 60- och 70-talet. Själv var jag, som prästens son, van vid utanförskapet och förstod tidigt att jag kunde välja att skämmas för det eller vara stolt över det. Jag valde att vara stolt. När jag senare i livet har ställts inför liknande grejer har valet varit lätt. Jag är fortfarande stolt över att jag avviker från normen.'"

Är det då lättare att bli "normal" i dag, då man numer kan connecta med människor över hela världen som är udda på samma sätt som en själv? Ett community av andra som är avvikande?
 
Artikeln avslutas med: "När det gäller utseende är det idealen som kommit att bli normen."
 
Vilket är nästa steg?