Kunskapen om kunskap

På dagis ritade jag en egen saga som som hette Tomten och rymden. Yes, really. Detta lilla häfte i blyerts och krita handlade om en tomte som åkte runt i rymden på en enhörning och plötsligt hittade en dragkedja svävande mitt i allt. Han drog ner dragkedjan, och när den öppnade sig insåg han att han hittat "kanten" på universum. Jag beskrev rymden som en sfär och tomten hade hittat ett hål. På andra sidan var det bara vitt i oändlighet. Tomten gick in där med sin häst. Han byggde ett hus där han bodde mitt i det vita, men han kunde inte sova om nätterna trots att han drog ner rullgardinen, för det blev aldrig mörkt och allt var vitt (detta var ju några decennier före mina mer fysikaliska kunskaper om ljus). Så det slutade med att han gick tillbaka genom dragkedjan och valde att leva i den vanliga rymden, lycklig på Saturnus ringar med sin enhörning. Så jävla sjukt.
 
Nu finns det säkert någon freudiansk psykoanalytiker som kan dra märkliga slutsatser om detta, men anyway.
 
När jag träffade Filip sa han att rymden inte kändes så relevant att lägga forskningspengar på. Jag håller delvis med. Inte om att cashen är onödig, utan om prioriteringarna. Som jag såg i Spanien: det finns inget som heter "ekologiskt" i affärerna där, för varför skulle man prioritera dyr ekologisk mat när landet förfaller i ekonomisk kollaps? Varför ska vi lägga pengar på Andromeda-forskning när miljarder människor på jorden lever i fattigdom?

[Insert random text om Fermi-paradoxen här]
 
I dag pratade vår föreläsare om vetenskapsteori. Hon sa att det finns två sätt att se på kunskap. Det ena innebär att man väljer att studera världen med utgångspunkten att den är som den är, som en förutsatt fysisk bestämd verklighet. Det jag skulle vilja kalla det mer naturvetenskapliga perspektivet. För att kunna studera medicin och biologi så måste vi säga: världen ser ut såhär. 1 + 1 = 2. Det ÄR så. Och då får vi säkra svar i samma termer som frågan var ställd.
 
Det andra sättet att se på världen är att utgå från att vi människor aldrig kommer att kunna förklara världen helt objektivt, eftersom vi upplever den med våra mänskliga sinnen och begränsningar och därför inte vet hur den "egentliga, fysiska" världen ser ut. Det spelar heller ingen roll för oss att veta det, eftersom vi bara behöver förstå den värld vi känner till. Det är den vi lever i. För detta andra läger, som känns mer humanistiskt, är ingenting bestämt. Allt slutar i att "inget går att definiera, allt är relativt". Ett trevligt akademiskt axiom. Hur många gånger har man som journaliststudent inte hört den frasen? Metafysiskt 2.0. 
 
Det här är, om jag inte minns fel, även det Platon kallade "idévärlden" eller "eidos", alltså att vår sinnevärld bara är en ofullständig tolkning av verkligheten.
 
 
Vår akademiska utbildningskurva innebär att vi går från att tro oss förstå världen, till att problematisera den tills allt till slut är en enda komplex, ogreppbar värld av föränderliga och odefinierbara variabler. Kan vi tänka sönder våra sanningar tills allt är odefinierat?
 
Är riktig insikt insikten om att insikt är omöjlig? Hur ska man någonsin komma framåt, om inget är säkert? Fast måste det vara det? Om teser bygger på varandra, kommer vi längre från sanningen med varje doktorsavhandling? 
 
Vi kanske lägger statskassa på att forska om rymden för att vi någonstans måste veta varifrån vi kommer. Men låt säga att vi gör en upptäckt som besvarar frågan. Hur påverkar det oss?
 
Utan den samhällsvetenskapliga skepsisen inför alla företeelser hade världsbilden blivit skev, för visst har alla fakta nyanser. Men utan definitioner hade vi inte haft någon medicin eller någon matematik. Jag kan bli urlack på att hela tiden behöva komma fram till att "detta går inte att definiera, men X säger 1 och Y säger 2 så då blir det så att P = 1+2 = 3, alltså kunskap."
 
Finns det alltid en feldiff på världen?
 
Dags för förfest, gotta go..