Vi, ni, de andra och dem

Ibland kan jag titta på dem och undra vad jag helst vill.

Vill jag vara som de, och inte se, inte känna? Vandra i den där bubblan?

Jag kan nästan bli avundsjuk på dem för att de slipper reflektera. Ibland kan jag till och med välja att gå in i rollen för en helg. Känner den ytliga glädjen för ett tag, nästan på rikigt, men ändå bara på ytan. Fast mest känner jag mig bara oförstådd och understimulerad  i Bubblan. The Bubble. Den konstruerade verkligheten. 

Med medvetet serverade fällor för tillfällig lycka. Jag trampar själv i leran. Även om jag förstås har ett val att vara utanför eller innanför – man måste ju funka socialt i fler sammanhang än sina egna...  

Men när bubblan är sluten traskar flickorna i par mot Gina Tricots nya kollektioner, för de är alla spelpjäser i ett mycket uttänkt system, som tjänar större hjärnor än de själva förstår.

Och självklart gör de det! Utdelningen av att göra "rätt" och foga sig duktigt i megasystemet är enorm, för att vi ska vilja fortsätta fortsätta fortsätta. Förstås. Det är så lätt att rätta sig i ledet och leva precis som de där vill. (Äta jobba sova dö – jag går å fiskar..)

Trodde det skulle hjälpa mig att gå in i bubblan ett tag, men det är för det mesta ganska otrevligt där.