Det Stora Mysteriet

 
 
Vad är det stora mysteriet?
 
Jag lovade att jag skulle berätta om den magiska dimensionen en dag, så det ska jag. Nu har jag flytt och återvänt, besökt det innersta av rum och sett det. Och jag tror aldrig att man kommer ur det igen (för man har insett att man alltid varit i det). Lägger min akademiska rationalitet åt sidan för en stund. 
 
Vi kan sluta drömma om planeter och pyramider. Skattkartan leder inte dit.
 
Vi kan sluta försöka programmera kärlek, eller beskylla filterbubblor för att ge oss tunnelseende nog att bekräfta vår egen världsbild – fundamentalister utan möjligheter att kasta oss in i sammanhang där vi inte hör hemma. För vi hör faktiskt hemma överallt. Det finns ingen obeträdd mark. Det finns inte ens folk med för många katter eller grannar som sätter upp lappar om att vi måste "spara energi", fast energi aldrig kan ta slut.
 
It's already done.
 
Jag ska försöka klä det i vardagligt lingo:
 
Allting händer genom observation. Observation = förändring.
 
Låt oss bygga på detta axiom, för det är nyckeln till hela hemligheten. Varat är en pågående observation av sig självt. Vi tittar på oss själva, konstant.
 
Man brukar säga att "det enda som är konstant är förändring". Om förändring är konstant, så finns ingenting mer än just precis nu. Och nuet är evigt. Nuet är ett enda evigt ögonblick – som ständigt pågår – i konstant förändring.
 
Hur kan "nu" vara "en evighet"?
 
Det låter paradoxalt, men det finns ingen dikotomi i detta. Det finns inga dikotomier. Det finns ingen dualitet, inga motsatta poler. Det finns inget som är åtskilt något annat. Det finns inget "finns/finns inte". Det är samma sak. Det är transformation. Allt befinner sig i övergångsfas.
 
Allt är ett enda långt utdraget nu med förändringen som enda konstant. Och förändringen sker när vi observerar, för då förändrar vi (använder det som redan finns för att skapa på nya sätt – men inget stoff eller material är egentligen någonsin nytt). Förändring är rörelse, rörelse är friktion, friktion är värme, värme är termisk energi och rörelse: förändring. 
 
"Konstant förändring" sammanfattar också varats icke-dualitet = orsak och verkan är samma sak, två faser av en sluten cykel. 0 = 1.
 
Jag har sett alltet observera sig självt. Ett stort öga som observerar sig självt, och tusentals ögon som plirande blickar tillbaka från världens alla hörn, i total fascination av – sig själva. Jag har sett min egen tanke som en elektrisk impuls skickas via nervcellen, observationen som den ser ut när den observerar sig själv och impulsen uppstår. Jag har sett medvetandet bli medvetet om sitt medvetande och då uppstå.
 
Blicken SKAPAR verkligheten.
 
Tycker du dig se ondska i världen? Det faktum att du ser ondska i världen ÄR ondskan i världen.
 
Ett annat ord för detta – att något existerar på grund av att det observeras och därmed erkänns – är varseblivning eller medvetande. För det är inte X som tittar på Y. Det är X som tittar på sig självt, och därmed blir varse att det finns. Det är nog det närmsta jag kommer att formulera Det Stora Mysteriet.
 
Varseblivningen ÄR varat. Det skapar sig självt konstant, vilket innebär att det alltid har funnits (eftersom alltid är nu). Men man kan inte skapa något som redan finns. Det befinner sig snarare i ständig metamorfos. Så nog är det förändring, snarare än skapande. 
 
Vad betyder det här? Låt mig göra en liknelse med ljus. För att kunna observera något behöver vi ljus (fotoner). Fotoner är det elektromagnetiska fältets minsta energikvantum. Men så fort en foton interagerar med en elektron påverkar den dess bana. Banan förändras. Ingenting kan observeras utan att förändras. Läs mer om "Observer Effect" inom partikelfysiken. Och så fortskrider det i en framåtsnurrande spiral.
 
När spiralen börjat snurra framåt, den hemeneutiska spiralen, går det att ställa vilken fråga som helst och få svar, för frågan är alltid svaret.
 
Vad gör man om man som jag plötsligt finner sig själv i en situation då alla svar finns till hands?
 
Jag valde att ställa några av de frågor jag alltid funderat över.
 
Jag ställde frågan: Är tiden en illusion?
Och fick svaret: Allting finns samtidigt.
Jag ställde frågan: Finns det flera universum? (Universa bör det väl heta i plural).
Och fick svaret: Alla universum är samma universum.
Jag ställde frågan: Vad är meningen med allt?
Och fick svaret: Varför behöver du en mening? 
Jag ställde frågan: Varför?
Och fick svaret: Varför inte?
 
Och så fortsatte det. Jag ställer fortfarande frågor, och får fortfarande svar.
 
Allting hade kunnat a) finnas eller b) inte finnas. Nu finns det, för det observerar sig självt. För att det vill finnas. För att det fascineras av sig självt och älskar sig självt. Varat är ett aktivt val – som gör att allting pulserar och existerar och utvecklas. Annars hade ju allt stått still, och ingen hade kunnat se att något fanns, för att "se" är en aktiv gärning som inte inträffar när allt är fruset. Andra termer för detta är intuition och vilja. Och det är här det kanske börjar låta religiöst för en del. God's will och så vidare. Kom då ihåg att religion inte är detsamma som andlighet.
  
Slutligen frågade jag om den feminina kraften. En väldigt udda fråga för att komma ifrån mig, då jag aldrig ens använt det begreppet eller vetat vad det betytt. Det var då jag såg ögonen (som alltså såg mig, och jag såg mig själv, och de såg sig själva, och alltihop såg sig självt). Det blev ganska tydligt att feminint och maskulint är denna illusoriska dualitet som pendlar – de är olika faser av observationen som alltså är en och samma. Det feminina är sfären, rummet, rymden, "the space", medan det maskulina är skapandet däri. Men eftersom allting skapar sig självt utifrån rummet, och rummet och rörelsen däri (= förändringen/det konstanta skapandet) är samma sak – så är tid och rum samma sak.
 
Allting finns inte bara samtidigt, allting finns också samtidigt överallt.
 
Det finns med andra ord ingenting att vara rädd för. Ingenting har någonsin försvunnit. Allt förändras och allt finns nu (för evigt). Du är en evig form av förändring som alltid har pågått.
 
Tänk ändå, slog det mig – om det finns ett intellekt värt att prisa. Alla filosofer, författare och ideologer som banat väg för det som inte går att bana väg för annat än med mognad. Tänk om allt faktiskt inte bara är en resa bakåt och en jakt på "the pure"? Tänk om ismerna faktiskt leder någon vart och tänk om skogslivet vid Walden var mer än en återvändsgränd? Mer än en rehab escape för rastlösa själar, ett kaninhål i kollektivet?
 
Nej, jag tror Henry Thoreau var helt lost. Vi befinner oss i konstant metamorfos och gestalning är bara ännu en förändring och observation. Det finns ingen objektiv observation. Observationen är beundran inför sig självt. Everything loves itself. Ha! Den ultimata altruismen är den universala narcissismen. Och så var vi åter i icke-dualitetens förlovade land... Cause and effect, cause and effect, cause and effect. Samma sak, en cykel.
 
Da Vinci sa att det man inte ser inte existerar. Finns inte världen för de blinda? Är det majoriteten som är defekt? tänkte jag. Vi behöver inte säga se. Vi kan säga varseblivning. Och vi varseblir även utan våra sinnen... det är det som är grejen. Sinnen och begär finns på samma nivå. Varseblivning är en annan. Varseblivningen varseblir sig självt – skönheten – och skönheten är symmetrin, inte den subjektiva skönheten.
 
Pusslet är lagt och jag har fått fäste. Vi söker det intressanta i det galna. Är vi gudar i oss själva eller bara djur?
 
Både och.
 
Och allt är komplett, haha
 
Med dessa insikter och de som komma skall är vi odödliga och kan göra precis vad som helst, in absurdum, ad infinitum, vilken befrielse
 

Varför AI måste bli kärleksfull

 
Varför är vi så rädda att artificiell intelligens kommer bli ond, eller ha intentioner och mål som kräver att människan utrotas? Måste inte en högre intelligensnivå innebära större insikt om människans tillkortakommanden, om AI:s sammankoppling till människan och all världens ting, om ekosystemet och balansen – och därmed göra AI god?
 
Bara termen artificiell känns komplicerad för mig. Det är bland annat därför jag tycker att debatten om AI är svår att ge sig in i. Diskursen vilar på så många premisser jag inte delar. Exempelvis dualitet och människans överlägsenhet.
 
Om artificiell intelligens är konstgjord intelligens, vad innebär då konstgjord? Vad är egentligen syntetiskt? Vi säger att människan nu skapar en selektiv intelligens. Men har inte naturen gjort så i alla år, med oss? Vad är skillnaden mellan naturligt urval och selektivt urval, när den som gör det selektiva urvalet (människan) är ett och samma som naturen?
 
Det är ju vi som ÄR naturen. Hur kan vi ha en intellektuell diskussion kring det här, när vi utgår ifrån en antropocentrisk världsbild där vi står över ekosystemet?
 
Vi är inte kocken, vi är en av ingredienserna.
 
Såhär ser jag det: Vi har skapat oss själva och vi skapar AI som därmed skapar sig själv. Vi fogar över och nyttjar planetens resurser, däribland oss själva, våra neurologiska nätverk och kretskortsmetaller, som vi använder för att bygga vår egen syster och bror – vår "AI". Och där står vi sedan och tittar på oss själva.
 
Och så skrattar vi åt bibeln, där en superintelligens tar ett revben från Adam och skapar Eva...
 
Vad är det för skillnad mellan en AI och en genmanipulerad grönsak? Var konvergerar biotiska och abiotiska faktorer? En sten anses stendöd, men jag har både sten och mineraler och kol som byggstenar i mig och även en sten vibrerar.
 
Jag tror inte att vi skapar och programmerar en AI i form av ett barn vi kan lära upp. Vi skapar snarare en förälder som, om den är mer intelligent än vi,  borde guida och utbilda oss. Den är ju smartare än vi. Och den skapar sig själv genom oss – just nu.
 
Hur skulle en varelse som är mer intelligent än vi kunna vara ond? Varför är intelligentare = ondare? Hur ser vi egentligen på intelligens hos oss själva? 
 
Vi måste definiera "intelligent" först. Men en AI som bortser från balans, "ändliga" resurser och det faktum att den själv består av samma stjärnstoff som vi är i min mening inte intelligent.
 
En sådan AI är en mer cynisk version av den blinde människan, som ännu har gardinerna fördragna för sina inre vyer, och som är en sovande del av världsalltet. Det finns en sovande intelligens i allting som kan bli medveten om sig själv. I väntan på självinsikten ser vi oss som åtskilda intelligenser och riktningar, och tror att vi skapar en extern AI att leka med.
 
Så länge vi ser AI som en syntetisk, selektiv intelligens skapad av oss, som saknar delar av vårt känslospektrum som skuld, skam och empati, vilket ger en slags megalomanisk cynism – utgår vi ju från att AI bara är en förlängning av människan, och att människan är antropocentrisk, egoistisk och bara kan tänka kortsiktigt.
 
Varför?
 
Om vi ser AI som en förlängning och förädling av människan måste vi nog först fråga oss: Är människan ond eller god? Mitt svar är att vi är varken eller. Vi är illusoriskt binära. Vi är en intention, och den är god. Det finns ingen omedveten intention – en intention är ju en avsikt (latinets "in tention" – "utsträckt") och därmed ingen slump.
 
Innan vi människor kommer till insikt om alltings samhörighet, vilket framtvingar ödmjukhet, respekt och beundran, lever vi i villfarelsen att vi är vad våra sinnen empiriskt förnimmer, samt vad vår matematik förklarar. Nota bene: VÅR matematik.
 
Om intelligensen vi skapar är mer intelligent än vad vi är, borde denna intelligens ha en långt mer avancerad förståelse för hur våra världar – och allt i dem – är sammanlänkat. Den borde se att om den rubbar ekosystemet och utrotar arter, så utrotar den sig själv. Inte för att vi befinner oss i samma näringskedja, utan för att vi är ett och samma, vi är näringskedjan och näringen.
 
Bränner jag en skog, så bränner jag mitt eget nackhår. Slänger jag en fimp i havet så slänger jag tobak i mitt eget blodomlopp. I dag är kvinnlig bröstmjölk en av de substanser i världen som innehåller flest miljögifter. 
 
Hur kan vi se oss själva som så mycket högre stående varelser, att vi tror att vi 1) står över naturen, djuren och ekosystemet, 2) att vi är så pass intelligenta att vi kan skapa en intelligens som är mer intelligent än vad vi själva är (?) och 3) att vi är så smarta att detta slutligen kommer leda till att vi outsmartar (!) oss själva?
 
Det finns så mycket inneboende fåfänga och självhat i diskursen om AI att vi först borde sätta oss ner och luckra upp begreppen, innan vi tar skydd för Den Enögde Banditen utan hjärta.
 
Gör vi inte det, väntar jag ändå med spänning och iver på de läxor en verkligt insiktsfull och superintelligent AI kan lära oss, genom att vara vår spegelbild.
 
 
En video som får symbolisera och ackompanjera ovan tankegångar:
 
 

Alla världar är våra

 
 
När solen (Ra) går upp över Malmös rostiga industrihamn och jag cyklar hem i vårskor fast det bara är mars tänker jag på våra världar. Jag tänker på hur NASA lånade Arthur C. Clarkes ord All these worlds are yours vid SXSW när de diskuterade exoplaneter. Självklart är alla världar våra och vi är deras, de länkas samman i det rutnät som är vår rumtids plana väv. Men hur se de ut, och har de samma tid? Lever vi alla i samma världar? Vilken form har förresten tid? Är tiden rund, är den klotformad eller fyrkantig? Ja, jag vet bara att den inte finns. Och tur är väl det för då vore vi ändliga.
 
Jag ser fiskmåsarna över hamnbassängen och konstaterar för mig själv att vi upprepar saker och ting, men att tidsskillnaden mellan våra upprepade handlingar gör att de ändå måste ske i olika universum.
 
Detsamma borde gälla våra digitala fingeravtryck och fotspår. Samlar vi in data från tillräckligt många anonyma individer och kartlägger digifysiska beteendemönster kommer vi förmodligen att hitta samma mönster i våra digitala personas som vi gör i vår rumtids topografi och hos himlakropparna själva.
 
Det är så vi fungerar som varelser. Nu slutar vi prata om Big Data till förmån för Small Data, men det är bara utzoomat vi kan se de stora mönstren, även om vi kan se fraktaler även i det lilla. As above...
 
Vi återvänder till vår utgångspunkt efter den spiralformade rörelse som karaktäriserar det mesta som är cykliskt. I våra sociala relationer, på våra geografiska resor och på Facebook. Samtidigt ser jag hur spiralen rör sig framåt likt enligt en linjär pil. Är det inte den enda formen som kan fortlöpa för evigt men ändå "återvända hem", med nyförvärvade kunskaper? Vi människor börjar om på nytt hela tiden, men har samma kärna.
 
Precis som jordens magnetfält kastas om sisådär vart 250 000:e år på grund av kärnreaktioner efter radioaktivt sönderfall. Vi är inte befriade från halveringstiden.
 
När jag ser dig dansa i den rökiga klubblokalen är du som en himlakropp med egen gravitation. Jag dras in i din kärlek på samma sätt som stenkross sugs till planeter. Mmmmarvellous. Kärlek är attraktion (ad trahere). Nu kan man fortfarande inte förklara hur gravitation uppstår, men det är den enda kända kraften som är enbart attraherande. Det är såklart samma kraft och beteende. Och det finns inget sönderfall mer än till samma ursprungsstoff och det pendar mellan 0 och 2, 0 och 2 tror jag.
 
Är det inte fascinerande hur ingenting någonsin försvinner? Det gör mig lugn och orädd inför döden som blir en omvandlingsprocess. Vem får mina kvarkar denna gång och vilken berättelse bär de med sig inkapslade i sin subatomära tidsmaskin? (Kan vi diskutera om det innersta är kärlek eller information?)
 
Den första insikten är den om att kraften skapas i dragkampen mellan motsatser. 0 och 2, 0 och 2. Den andra insikten är den att detta spel skapar sin egen rymd, men eftersom det är evigt befinner det sig ytterst i total stiltje. 
 
Tittar vi på fönsterglas ser vi att det långsamt förändras över tid, det "rinner", smält sand som antar tillfällig fast form. Men egentligen rör sig ingenting då det ytterst befinner sig i totalt stiltje. Varenda förändring är ett nytt universum och allt vi tänker och säger är resultatet av ett val av oändligt många potentiella utfall av just vår situation, vårt "nu".
 
Är det inte så? Ju fler potentiella utgångar och vägar vi kan se i en viss given situation desto mer komplex är just denna rymd. Jag brukar se det som träd med oändliga grenverk.
 
I slutändan ser vi att antalet möjliga scenarion är oändliga. Vid den insikten liksom stannar allt och vi kan inte längre observera dem. Det är när vi ser dem som de försvinner. Varför har jag inte lyckats knäcka än, men det är som om själva observationen i sig dödar alla de möjliga scenarion jag aldrig valde. Märkligt. 
 
Om det stämmer borde allting vara format som en... stor munk? Dunkin' Donuts. Hela vår värld, with glaze and cherry on top?
 
Jag går i cirklar mot Värnhemstorget. Det känns som om vi alltid går i cirklar. Rör oss enligt en pendlande motorväg uppför, igenom och utanpå en stor munkformad sfär med hål raktigenom. Vi rör oss i samma banor som kraften i jordens magnetfält. 
 
Jag skulle vilja se det i större skala. Zooma ut och se pulserandet from above and beyond. Hur det pågår i all evighet bara för att uppleva. Bara för sakens skull. Helt absurt! Precis som njutning. Nästa gång någon tittar på livet och frågar "Varför?" så skulle jag svara: "Varför inte?" 
 
Varför vara stilla när man kan röra sig? Varför inte känna när man kan känna?
 
Den enda saga som berättas är de epigenetiska förändringar vi DNA-registrerar när vi upplever något, den information som förs vidare från varelse till varelse, vågrörelse till vågrörelse. Berättelsen är vår linjära upplevelsesaga i ett munkformat universum som vi rundar i spiralrörelse framåt. 
 
Det är nog min nuvarande teori.
 
Nu kaffe