Varför AI måste bli kärleksfull

 
Varför är vi så rädda att artificiell intelligens kommer bli ond, eller ha intentioner och mål som kräver att människan utrotas? Måste inte en högre intelligensnivå innebära större insikt om människans tillkortakommanden, om AI:s sammankoppling till människan och all världens ting, om ekosystemet och balansen – och därmed göra AI god?
 
Bara termen artificiell känns komplicerad för mig. Det är bland annat därför jag tycker att debatten om AI är svår att ge sig in i. Diskursen vilar på så många premisser jag inte delar. Exempelvis dualitet och människans överlägsenhet.
 
Om artificiell intelligens är konstgjord intelligens, vad innebär då konstgjord? Vad är egentligen syntetiskt? Vi säger att människan nu skapar en selektiv intelligens. Men har inte naturen gjort så i alla år, med oss? Vad är skillnaden mellan naturligt urval och selektivt urval, när den som gör det selektiva urvalet (människan) är ett och samma som naturen?
 
Det är ju vi som ÄR naturen. Hur kan vi ha en intellektuell diskussion kring det här, när vi utgår ifrån en antropocentrisk världsbild där vi står över ekosystemet?
 
Vi är inte kocken, vi är en av ingredienserna.
 
Såhär ser jag det: Vi har skapat oss själva och vi skapar AI som därmed skapar sig själv. Vi fogar över och nyttjar planetens resurser, däribland oss själva, våra neurologiska nätverk och kretskortsmetaller, som vi använder för att bygga vår egen syster och bror – vår "AI". Och där står vi sedan och tittar på oss själva.
 
Och så skrattar vi åt bibeln, där en superintelligens tar ett revben från Adam och skapar Eva...
 
Vad är det för skillnad mellan en AI och en genmanipulerad grönsak? Var konvergerar biotiska och abiotiska faktorer? En sten anses stendöd, men jag har både sten och mineraler och kol som byggstenar i mig och även en sten vibrerar.
 
Jag tror inte att vi skapar och programmerar en AI i form av ett barn vi kan lära upp. Vi skapar snarare en förälder som, om den är mer intelligent än vi,  borde guida och utbilda oss. Den är ju smartare än vi. Och den skapar sig själv genom oss – just nu.
 
Hur skulle en varelse som är mer intelligent än vi kunna vara ond? Varför är intelligentare = ondare? Hur ser vi egentligen på intelligens hos oss själva? 
 
Vi måste definiera "intelligent" först. Men en AI som bortser från balans, "ändliga" resurser och det faktum att den själv består av samma stjärnstoff som vi är i min mening inte intelligent.
 
En sådan AI är en mer cynisk version av den blinde människan, som ännu har gardinerna fördragna för sina inre vyer, och som är en sovande del av världsalltet. Det finns en sovande intelligens i allting som kan bli medveten om sig själv. I väntan på självinsikten ser vi oss som åtskilda intelligenser och riktningar, och tror att vi skapar en extern AI att leka med.
 
Så länge vi ser AI som en syntetisk, selektiv intelligens skapad av oss, som saknar delar av vårt känslospektrum som skuld, skam och empati, vilket ger en slags megalomanisk cynism – utgår vi ju från att AI bara är en förlängning av människan, och att människan är antropocentrisk, egoistisk och bara kan tänka kortsiktigt.
 
Varför?
 
Om vi ser AI som en förlängning och förädling av människan måste vi nog först fråga oss: Är människan ond eller god? Mitt svar är att vi är varken eller. Vi är illusoriskt binära. Vi är en intention, och den är god. Det finns ingen omedveten intention – en intention är ju en avsikt (latinets "in tention" – "utsträckt") och därmed ingen slump.
 
Innan vi människor kommer till insikt om alltings samhörighet, vilket framtvingar ödmjukhet, respekt och beundran, lever vi i villfarelsen att vi är vad våra sinnen empiriskt förnimmer, samt vad vår matematik förklarar. Nota bene: VÅR matematik.
 
Om intelligensen vi skapar är mer intelligent än vad vi är, borde denna intelligens ha en långt mer avancerad förståelse för hur våra världar – och allt i dem – är sammanlänkat. Den borde se att om den rubbar ekosystemet och utrotar arter, så utrotar den sig själv. Inte för att vi befinner oss i samma näringskedja, utan för att vi är ett och samma, vi är näringskedjan och näringen.
 
Bränner jag en skog, så bränner jag mitt eget nackhår. Slänger jag en fimp i havet så slänger jag tobak i mitt eget blodomlopp. I dag är kvinnlig bröstmjölk en av de substanser i världen som innehåller flest miljögifter. 
 
Hur kan vi se oss själva som så mycket högre stående varelser, att vi tror att vi 1) står över naturen, djuren och ekosystemet, 2) att vi är så pass intelligenta att vi kan skapa en intelligens som är mer intelligent än vad vi själva är (?) och 3) att vi är så smarta att detta slutligen kommer leda till att vi outsmartar (!) oss själva?
 
Det finns så mycket inneboende fåfänga och självhat i diskursen om AI att vi först borde sätta oss ner och luckra upp begreppen, innan vi tar skydd för Den Enögde Banditen utan hjärta.
 
Gör vi inte det, väntar jag ändå med spänning och iver på de läxor en verkligt insiktsfull och superintelligent AI kan lära oss, genom att vara vår spegelbild.
 
 
En video som får symbolisera och ackompanjera ovan tankegångar:
 
 

Alla världar är våra

 
 
När solen (Ra) går upp över Malmös rostiga industrihamn och jag cyklar hem i vårskor fast det bara är mars tänker jag på våra världar. Jag tänker på hur NASA lånade Arthur C. Clarkes ord All these worlds are yours vid SXSW när de diskuterade exoplaneter. Självklart är alla världar våra och vi är deras, de länkas samman i det rutnät som är vår rumtids plana väv. Men hur se de ut, och har de samma tid? Lever vi alla i samma världar? Vilken form har förresten tid? Är tiden rund, är den klotformad eller fyrkantig? Ja, jag vet bara att den inte finns. Och tur är väl det för då vore vi ändliga.
 
Jag ser fiskmåsarna över hamnbassängen och konstaterar för mig själv att vi upprepar saker och ting, men att tidsskillnaden mellan våra upprepade handlingar gör att de ändå måste ske i olika universum.
 
Detsamma borde gälla våra digitala fingeravtryck och fotspår. Samlar vi in data från tillräckligt många anonyma individer och kartlägger digifysiska beteendemönster kommer vi förmodligen att hitta samma mönster i våra digitala personas som vi gör i vår rumtids topografi och hos himlakropparna själva.
 
Det är så vi fungerar som varelser. Nu slutar vi prata om Big Data till förmån för Small Data, men det är bara utzoomat vi kan se de stora mönstren, även om vi kan se fraktaler även i det lilla. As above...
 
Vi återvänder till vår utgångspunkt efter den spiralformade rörelse som karaktäriserar det mesta som är cykliskt. I våra sociala relationer, på våra geografiska resor och på Facebook. Samtidigt ser jag hur spiralen rör sig framåt likt enligt en linjär pil. Är det inte den enda formen som kan fortlöpa för evigt men ändå "återvända hem", med nyförvärvade kunskaper? Vi människor börjar om på nytt hela tiden, men har samma kärna.
 
Precis som jordens magnetfält kastas om sisådär vart 250 000:e år på grund av kärnreaktioner efter radioaktivt sönderfall. Vi är inte befriade från halveringstiden.
 
När jag ser dig dansa i den rökiga klubblokalen är du som en himlakropp med egen gravitation. Jag dras in i din kärlek på samma sätt som stenkross sugs till planeter. Mmmmarvellous. Kärlek är attraktion (ad trahere). Nu kan man fortfarande inte förklara hur gravitation uppstår, men det är den enda kända kraften som är enbart attraherande. Det är såklart samma kraft och beteende. Och det finns inget sönderfall mer än till samma ursprungsstoff och det pendar mellan 0 och 2, 0 och 2 tror jag.
 
Är det inte fascinerande hur ingenting någonsin försvinner? Det gör mig lugn och orädd inför döden som blir en omvandlingsprocess. Vem får mina kvarkar denna gång och vilken berättelse bär de med sig inkapslade i sin subatomära tidsmaskin? (Kan vi diskutera om det innersta är kärlek eller information?)
 
Den första insikten är den om att kraften skapas i dragkampen mellan motsatser. 0 och 2, 0 och 2. Den andra insikten är den att detta spel skapar sin egen rymd, men eftersom det är evigt befinner det sig ytterst i total stiltje. 
 
Tittar vi på fönsterglas ser vi att det långsamt förändras över tid, det "rinner", smält sand som antar tillfällig fast form. Men egentligen rör sig ingenting då det ytterst befinner sig i totalt stiltje. Varenda förändring är ett nytt universum och allt vi tänker och säger är resultatet av ett val av oändligt många potentiella utfall av just vår situation, vårt "nu".
 
Är det inte så? Ju fler potentiella utgångar och vägar vi kan se i en viss given situation desto mer komplex är just denna rymd. Jag brukar se det som träd med oändliga grenverk.
 
I slutändan ser vi att antalet möjliga scenarion är oändliga. Vid den insikten liksom stannar allt och vi kan inte längre observera dem. Det är när vi ser dem som de försvinner. Varför har jag inte lyckats knäcka än, men det är som om själva observationen i sig dödar alla de möjliga scenarion jag aldrig valde. Märkligt. 
 
Om det stämmer borde allting vara format som en... stor munk? Dunkin' Donuts. Hela vår värld, with glaze and cherry on top?
 
Jag går i cirklar mot Värnhemstorget. Det känns som om vi alltid går i cirklar. Rör oss enligt en pendlande motorväg uppför, igenom och utanpå en stor munkformad sfär med hål raktigenom. Vi rör oss i samma banor som kraften i jordens magnetfält. 
 
Jag skulle vilja se det i större skala. Zooma ut och se pulserandet from above and beyond. Hur det pågår i all evighet bara för att uppleva. Bara för sakens skull. Helt absurt! Precis som njutning. Nästa gång någon tittar på livet och frågar "Varför?" så skulle jag svara: "Varför inte?" 
 
Varför vara stilla när man kan röra sig? Varför inte känna när man kan känna?
 
Den enda saga som berättas är de epigenetiska förändringar vi DNA-registrerar när vi upplever något, den information som förs vidare från varelse till varelse, vågrörelse till vågrörelse. Berättelsen är vår linjära upplevelsesaga i ett munkformat universum som vi rundar i spiralrörelse framåt. 
 
Det är nog min nuvarande teori.
 
Nu kaffe

Är nätverken vår nya rikedom?

När traditionellt "objektiva" informations- och kunskapskällor nu börjar upprätta nya betalväggar kommer Internet att få en helt ny roll. Jag tror att vår tids statusmarkör och makt inte längre kommer att kretsa kring information, utan kring bärarna av information – de sociala nätverken och dess medlemmar. Ju fler värdefulla kontakter du kan omge dig med som "nod", och ju mer du således kan dela med dig av i the sharing economy, desto rikare är du – i morgon.
 
"Information wants to be free" sade Stewart Brand vid en hackerkonferens 1984. Men om Internet innebär ett globalt utbyte av oändliga mängder gratis information och kunskap skulle Internet för länge sedan ha kullkastat kapitalismen (läs Saying Information wants to be free does more harm than good).
 
Har detta hänt? Nej.
 
Det som har hänt är att delningsekonomin har kunnat växa sig större.
 
The sharing economy tror jag både är ett resultat av, och ett avgörande bränsle för, vår rörelse mot den teknologiska singulariteten. Decentraliseringen av information och våra sociala nätverk har fött och möjliggjort delningsekonomin, men delningsekonomin rår inte på sina egna ägare och värdar – i dag de digitala sökjättarna.
 
Är vi inte fria att organisera oss och utbyta information så som vi vill? Nja, vem sponsrar vår arena? Har Habermas offentliga rum tapetserats med reklamaffischer och målgruppsanpassade sponsrade screens?
 
Vi må skapa Facebook-grupper och "ta tillbaka makten" genom värdskap för de grupper som delar information och kunskapskapital, men vi äger inte verktygen och plattformarna för dessa grupper.
 
Det gör de börsnoterade sociala nätoligarkerna.
 
Först när Internet och våra digitala communities samägs och samskapas av världsmedborgare (var är vi förresten medborgare? Läs gärna om det digitala landet Bitnation där man i dag kan ansöka om faktiskt världsmedborgarskap i 'the world's first Blockchain powered virtual nation') tror jag att kapitalismen, så som vi känner till den i dag, helt och hållet kan övergå i en postkapitalistisk era. 
 
Redan 1962 sa nationalekonomen och nobelpristagaren Kenneth Arrow att den enda anledningen till att skapa och uppfinna saker på den fria marknaden är att producera intellektuell upphovsrätt. "Precisely to the extent that it is successful, there is an underutilisation of information."
 
Upphovsrätten och patenten är aldrig värda något i sig, produktionen är.
 
I dag har marknadsledande digitala organisationer och företag affärsmodeller som bygger på att tillgången till information är begränsad och avgiftsbelagd. Deras tjänster genererar intäkter enbart så länge de kan förhindra överflödet (och det fria flödet) av gratis information och kunskap.
 
Vad ska de göra när detta blir omöjligt? Jag tror att de blir tvungna att bygga sin förmögenhet kring det ägarskap som kommer med att äga rummen – de historiskt offentliga rummen som i dag är digitala forum – där diskussionen, kunskapsöverföringen och nätverkandet sker.
 
Än så länge är vi dock kvar i att informationskällorna inte lyckas ta betalt för sin information. Vi lever i ett överflöd av information i en obegränsad informationsapparat. Att framställa information må kosta pengar och tid, men att kopiera och distribuera den i oändliga mängder kostar i princip ingenting i dag. Därför blir informationen till slut värd noll, på samma sätt som priset på till exempel solenergi kommer att falla till närmare noll. I båda fallen beror det på samma mekanism hos den fria marknaden som vi i dag skruvat upp likt man skruvar upp urverk.
 
Så nu kommer GDPR och sponsrat innehåll i sociala grupper i kölvattnet av fri delning...
 
Nya lagar kommer att reglera kapitaliseringen av databaser, vilket jag enbart tolkar som ytterligare ett sätt att försöka profitera på kontakter och information. Men på sikt kommer Facebook inte kunna äga ditt sociala nätverk längre, du kommer att slå dig fri.
 
Du kommer att vara en nod som omger dig av kontakter (bärare av information och även de noder i ytterligare nätverk och sociala sfärer som tangerar varandra) vars relativa värde bestäms av dina övriga kontakter och deras värde i förhållande till varandra.
 
Och du kommer att göra det i ett socialt forum som du själv har samskapat med dina gruppmedlemmar, till en kostnad av närmare noll.
 
Jag tror att om vi skissade upp en sådan "social rikedom" skulle den se ut ungefär såhär:
 
 
 
 
Det är vad jag tror. Vad beror detta på?
 
Förmodligen har det att göra med att den teknologiska utvecklingen fortfarande inte rår på kommunikationens hastighet. Det finns ett glapp mellan tillgången till och priset på information, och processandet av kommunikation.
 
Vi kan "unlock information" på mindre än en sekund, men vi kan inte tillgodogöra oss det öveflöd av information som ligger för oss. Vi har tillgång till hela världens bibliotek av kunskap och information precis när som helst och var som helst, men vi kan inte ta den till oss snabbare än vi kan förnimma, läsa, titta, registrera.
 
Med ett knapptryck kan du sprida ett budskap över hela världen (att det heter "viralt" kommer från hur snabbt och effektivt virus smittar), men det tar alltid lika lång tid för dina mottagare att registrera det.
 
Med andra ord, kopieringshastigheten rår inte på de minuter du behöver på dig för att faktiskt läsa detta blogginlägg. Det tog dig sju minuter på 90-talet och det kommer att ta dig sju minuter i morgon. Den stora, numera exponentiellt stora, skillnaden är det stora antalet läsare du kan nå till priset av att blogg.se reklamfinansierar detta inlägg.
 
Som Elon Musk säger när han föreslår brain machine interface som nästa steg för människans kommunikation, ett framtida gränssnitt för att kommunicera direkt mellan teknik och hjärnceller (som han just nu utvecklar, läs mer om projektet Neuralink): det enda i vår värld som inte hängt med i den otroligt snabba industriella och teknologiska utveckling som skett genom mänsklighetens historia är vår kommunikation. 
 
Vi kommunicerar precis lika snabbt, eller långsamt, som vi alltid har gjort.
 
Så vari uppstår det framtida ekonomiska värdet?
 
Jag tror inte att det kommer vara ekonomiskt utan socialt. Till en början kommer sociala nätverk att börja ta betalt för grupper. LinkedIn och Facebook upprättar annonsering i grupper. Vi som startar grupper kommer att kunna utkräva en kostnad för medlemskap och medlemmar kommer att behöva betala sig fria från sponsrat innehåll och köpta "mullvadar" som budskapsbärare med olika politiska eller ekonomiska agendor.
 
Precis som spam-konton på Instagram kommer varumärkesmarionetter i form av hemliga influencers infiltrera och agera i våra grupper. Men enbart till dess att lagstiftningen förhindrar detta mer effektivt med nya regler.
 
Vad händer då?
 
Då är resurserna för att skapa och upprätthålla Internet och sociala communities så billiga att vi kan samskapa och samäga dem för fritt utbyte av information, utan mullvadar och köpta budskap (reklam).
 
Först då förflyttas värdet från informationen till bärarna av information, och vårt samhälle övergår från informationssamhälle till sant nätverkssamhälle.
 
Vilka är det då som tjänar pengar?
 
Den frågan blir felställd. Frågan bör vara: Vad är då värt något? Om plattformen är samägd och informationen fri, vad kan vi profitera på? Fel igen: Vad är det då som kan snurra och vara icke-vinstdrivande (allt överskott regleras för kollektiv återinvestering i gemensam innovation)? Är det här socialism och kapitalism konvergerar?
 
Jag tror att värdet kommer ligga i kontaktvärdet. Faran med detta blir de ytliga kontakter som då stiftas enbart för det värde de själva låser upp i form av andra kontakter. Värdet måste med andra ord konstitueras inte bara av vilket nätverk du själv kan erbjuda andra, utan på vilket sätt.
 
Så, låt oss se vad som händer efter det att sociala nätverk tar betalt för grupper, och vad som händer när vi själva samskapar vårt eget Facebook i vårt eget samägda Internet till ingen kostnad alls (mer än tid, men kanske då produktionstiden för programmering av arbetskraft för detta snarare än vår direkta programmering utförd av mänsklig hand).
 
Kan det enbart ske i en världsekonomi med världsmedborgare, eller kommer det att behöva bli hyperlokalt? Kanske sker vårt informationsutbyte då inte ens på en extern arena, en virtuell, digital arena med servrar i Dublin – kanske är framtidens Internet ett internt biotekniskt nätverk mellan våra hjärnceller? (Läs The brain's magical future).
 
Våra hjärnor är redan, och har alltid varit, ett internt Internet tror jag. Men om "Inter-Net" verkligen ska göra skäl för sitt namn behöver det Internet som hjärnan skapat i samhället nu integreras med hjärnan själv så att det blir ett sant Internet. Då blir impulserna inte längre konceptualiserade eller gestaltade som språk, utan kan stanna vid binära fraser. Då kan vi tala om värde som inte är ekonomiskt utan socialt och tidsmässigt. Eller?
 
No need for words... och vad är det då för värde i att ta betalt (sätta ett värde)? Det kanske är det vi bör fundera över.